En tisdagskväll i maj 2017 var jag på konstgalleriet Art4.ru i Moskva. Genom en vän hade jag fått en inbjudan till ett hemligt evenemang. Pussy Riot skulle uppträda.
Det visade sig vara premiären på Maria Aljochinas föreställning "Riot days" som bygger på hennes bok med samma namn. Till musik berättade hon om förberedelserna till punkbönen i Kristus frälsarens katedral, om rättegången, tiden i fängelse och om Ryssland idag. I bakgrunden projicerades bilder och texter. Det var – som allt Pussy Riot gör – coolt, men också gripande.
I Moskva hade ortodoxa aktivister vid den här tiden attackerat konstutställningar. Vi i publiken sneglade mot dörren med jämna mellanrum. Kanske skulle lokalen plötsligt stormas av några busar eller kanske av polisen?
I Väst blev Pussy Riot omedelbart en symbol för uppror. Jag kan inte komma på någon som varit mer punk än dem de senaste åren. Och det trots att de knappt spelar musik. Istället var det genom bilder deras budskap förmedlades. Fotografiet av Nadja Tolokonnikova när hon, iförd en t-shirt med texten ” No Pasarán!”, går in i rättssalen och håller upp en knuten näve är ikonisk på ett sätt som för tankarna till Alberto Kordas Che Guevara-bild.
I Ryssland var det många som inte tyckte om dem, men i Väst träffade de precis rätt. Unga kvinnor som sattes i fängelse för att ha protesterat mot Putin och kyrkan var något alla kunde förstå och sympatisera med. Den dag när domen mot Pussy Riot skulle meddelas hölls till och med en stödaktion i Vasaparken i Norrköping där folk, iförda balaklavas, krävde att de skulle friges.
På hemmaplan har Pussy Riot – och framförallt Nadja Tolokonnikova – ifrågasatts. En del säger att hon mest är intresserad av att utnyttja varumärket Pussy Riot för sin egen karriär. Möjligtvis är det så ibland, men kanske kan man vara lite generös mot något som suttit i ryskt fängelse i ett och ett halv år för att ha dansat i en kyrka.
Själv hade jag tappat intresset för Pussy Riot något innan jag såg "Riot days". Men Maria Aljochinas föreställning var lysande. Hon återvände till aktionen i kyrkan och berättade om den inifrån.
Nu finns alltså möjligheten att se samma föreställning i Norrköping. Jag hoppas att den är lika intressant och om inte annat slipper man oroa sig för att lokalen ska bli stormad av polis eller ortodoxa aktivister.