33 år. Det är när du når denna ålder du börjar tycka att det var bättre förr. Åtminstone när det gäller musik. Detta enligt en studie, som bygger på vad ett stort antal Spotify-användare lyssnar till.
Studien har inte fått någon uppmärksamhet i svensk media, vilket kan bero på att den är gjord i USA och att även data kommer från enbart amerikanska Spotify-kunder. Men om vi antar att här finns en allmängiltig sanning är det värt att kolla studiens slutsatser närmare.
Utländsk media, som skrivit om undersökningen, har gjort det med rubriker som: ”När du är 33 slutar du lyssna på ny musik”. Men det är inte riktigt vad studien säger. De yngsta personerna i materialet, de yngre tonåringarna, lyssnar nästan enbart till den mest populära musiken för stunden med de mest kända artisterna - med andra ord dagens hits. Någonstans i övre tonåren börjar så en resa för de flesta, där man utforskar och tar till sej andra genrer och hittar mindre kända artister. Hitsen upptar en allt mindre del av det totala lyssnandet, men försvinner inte helt.
Det är denna musikaliska nyfikenhet som når sin topp och planar ut vid 33 års ålder. Ditt musik-jag har nått sin mognad och efter det är du inte lika benägen att hålla koll på allt det nya. Du nöjer dej med att lyssna på genrer och artister du redan känner till och i den mån du intresserar dej för nya artister som dyker upp, är det såna som liknar och låter som de du redan känner till och gillar.
Observera att undersökningen alltså inte bygger på vad människor säger sej tycka om, utan vad de faktiskt lyssnar till. Det här är också en förklaring till de tjugo, trettioåriga cykler populärmusiken tycks genomgå. Den stora och köpstarka konsumentgrupp som 33-plussarna utgör göder intresset för all den musik vi till exempel hör mycket av just nu - den som lånar klangbild och låtstruktur från 1980- och 1990-talsmusiken.
I min låtlista denna gång exemplifierad av bland andra Mark Ronson, Future Islands och Brandon Flowers. Ronsons ”Uptown funk” med sång av Bruno Mars är senaste årets största internationella hit och lutar sej tungt mot 80-talsproduktioner av typen Jam & Lewis eller Prince. ”I can’t lose” är i samma anda. Vårens soloplatta från The Killers sångare Brandon Flowers visar hans fäbless för syntmusiken från samma årtionde. ”I can change” gästas av Neil Tennant från Pet Shop Boys och samplar Bronski Beat. Synthen står även i fokus hos banden Tame Impala och Future Islands.
Samma fenomen gör också att många artister och band med genombrott på 90-talet har kommit med nya plattor i år efter att inte ha givit ut ett album på tio, femton år. Du hittar ny musik med bland andra Blur, The Libertines och Veruca Salt i låtlistan. Och vem trodde att Adamski skulle lyckas få till ett fullmatat dubbelalbum detta år? Det har gått tjugofem år sedan ”Killer”, låten som gjorde Seal till stor stjärna. I pigga ”My daddy was a rockstar” lyckas Sirena låta som en korsning mellan Leila K och Neneh Cherry.