Åtminstone sju presumtiva nobelpristagare har under senare tid dött innan Svenska Akademien sagt sitt. Minns dem: Vizma Belsevica, Inger Christensen, Hugo Claus, Assia Djebar, Janet Frame, Ryszard Kapuscinski, P A Toer. En imponerande septett som kunde vara ett spökkabinett.
Men det är ju bland de levande vi tvingas leta. Och det har hänt förr att nästan dödförklarade författare fått priset: Naipaul, Pinter, Lessing. I efterhand tycks de självklara. Det är Akademiens styrka: att vårda gärningar och ogärna gå i opportunismens spår. Att se författarskap.
Kanske kan de aderton, eller i praktiken sexton, ibland framstå som mossiga representanter för ett eurocentriskt perspektiv. Kanske är det också så att två bland de största, Adonis och Ko Un, helt enkelt faller utanför blicken. Eller är översättningarna för osäkra?
Via de överföringar som faktiskt existerar kan en inhemsk läsare bara ana storheten hos Adonis, eller Ko Un. Men en stark aning kan väl vara god nog? Samtidigt måste man förstå Akademien: det är lättare att begripa författare som skriver på engelska, franska, tyska. Ingen ledamot är mer än människa. Språk betyder. Och ett mått av bekvämlighet kan nog även sys på de sexton.
Ngugi wa Thiongo, den åldrade kenyanen, har dock skrivit på engelska. Men även på sitt modersmål, gikuyu. I likhet med Nuruddin Farah, född i Somalia, tillhör Ngugi den krets av författare som gärna nämns i nobelprissammanhang. Många gör det.
Där är Jon Fosse. En P O Enquist, som nog hade fått priset om det istället delats ut i Tyskland. Där är Adam Zagajewski, Peter Handke, Milan Kundera. En hoper ungrare. Cees Nooteboom. Antonio Lobo Antunes. Den fantastiske rumänen, Mircea Cartarescu. Ismail Kadaré. Amos Oz.
Alla dessa européer! Alla dessa män.
Ingen brasiliansk författare har tilldelats nobelpriset i litteratur. Blir ingen i år heller. Latinamerika känns – även när det är spanskspråkigt – inte särskilt hett. Lite norrut dock en drös: Atwood, DeLillo, McCarthy, Pynchon.
I en annan del av världen bor Les Murray. Ingen har skrivit om fetma och utanförskap som han. Murray är en stor och bred diktare, en röst inte från Australien men från det genuint egna. En komplicerad röst, trots det skenbart enkla idiomet. En fetknopp från landet, rikligt utrustad å huvudets vägnar. Poet, essäist, självbiograf.
Ett roligt val hade naturligtvis varit ett delat val. Mellan Bob Dylan och Leonard Cohen. Den sistnämnde är den främste diktaren. Med tanke på Dario Fo (1997) vore det inte orimligt med Cohen som nobelpristagare. Kruxet är väl att Lars Forssell inte längre lever.
Lever i all välmåga gör däremot spelbolagen. De tjänar pengar på människors spekulationer. Oddsen sätts inte av Danius, Espmark, Malmqvist, Olsson, Riad – snarare av spelarnas beteende.
Haruki Murakami? För låga odds. Och ett, hittills, författarskap som ännu saknar avgrundsdjupen.
Joyce Carol Oates? Intressant.
Ngugi? Kanske.
Två författare kvar, enligt spelbolagen och kulturjournalistiken. Storfavoriten heter Svetlana Aleksijevitj, född 1948, ömsom kallad ukrainsk ömsom vitrysk. En typ av författare som de förstår även på redaktionerna i vår provinsiella huvudstad. En mycket skicklig journalist som skapar litteratur av dokumentärt material.
Eftersom mina algoritmer och flödesscheman förfinats sedan ifjol – de tre senaste åren har metoden lett mig rätt – så måste det bli en annan pristagare än den som händelsevis pekas ut. Vetenskap misstros av vetenskapsmannen. Därför borde varje läsare glömma namnet Philip Roth.