James Joyces minst sagt snåriga klassiker ”Finnnegans Wake” från 1939 har visserligen överförts till några andra språk och ett par av kapitlen finns genom Mario Grut på svenska sedan tidigare, men tanken på en komplett översättning förefaller ändå som att klättra barfota uppför Mount Everest.
Företaget är alltså närmast omöjligt och Bertil Falk reserverar sig redan inledningsvis. Han har inte översatt, utan ”möjliggjort” verket på svenska. Den irländske författarens självsvåldiga förhållande till syntax, nybildningar och låneord från alla möjliga språk spjärnar helt enkelt emot och hävdar envist sin egenart.
Hittills har det bara blivit några nedslag i Bertil Falks tolkning, men umgänget med originalet tog en hel sommar och påminde mest om att spana på omgivningen genom en nattkikare.
Den svenska versionen kommer också att kräva sin tid, men det är ändå inget mot det arbete som Bertil Falk lagt ner. Enligt förordet började han bearbetningen redan under jullovet 1954–1955 för att sätta punkt 66 år senare. Emellanåt har han frågat sig varför, men däremellan har det också varit ”djävulusiskt” roligt.
Det påminner om de reaktioner som James Joyces roman mött genom åren. Många har hyllat den som ett mästerverk, andra har avfärdat berättelsen om den förolyckade byggnadsarbetaren Finnegans likvaka som gallimatias. En del av kritiken kom från nära och kära, då yngre brodern, Stanislaus, beskrev innehållet som rent fyllesnack.
Omdömena har alltså pendlat, men i någon väsentlig mening hamnar boken bortom vanliga värdeskalor. Författaren trodde i all blygsamhet att det skulle ta 300 år att rå på texten. Ett uttalat mål var också att sysselsätta arméer av framtida litteraturforskare och i det avseendet får man säga att han har lyckats. Sedan han dog 1941 har det skrivits hyllmeter efter hyllmeter om författarskapet, som också omfattar den i sammanhanget lättillgängliga romanen ”Ulysses”.
Det är omöjligt att avgöra vad James Joyce var ute efter när han skrev Finnegans Wake - om han ville spela ett spratt eller ställa alla föreställningar om skönlitteraturen på huvudet. Kanske trotsar romanen i själva verket behovet av förståelse genom att utmana konventionella uppfattningar om vad det innebär att läsa. Att ta sig genom det joyceanska språklandskapet kräver i alla fall både tålamod och ett särskilt slags seende.