Scenen är dystopisk.
Ungdomar i uniform patrullerar gatorna. Över våra huvuden mässar en inspelad röst slagord om styrka, gemenskap och sanning. Skrik och barngråt ekar genom kulisserna. Köande människor i väntan på förlösning. En bit mat. En stunds förströelse. En väg ut.
Plötsligt står han ibland oss. Patriarken själv, stelt leende med livlösa ögon. Bamse.
Barnen vill springa dit för en kram, men vi är halvvägs i kön till Skalmans bilar och vi vuxna lovar att han nästan helt säkert kommer att stå kvar där när vi har kommit fram och fått åka vårt varv.
Det gör han inte.
Vi frågar en av de uniformerade när Bamse ska komma tillbaka. "Efter teaterföreställningen", får vi veta. Man får ställa sig i kö.
"Det bästa sättet att bli av med sina ovänner är att göra dem till vänner", förkunnar Skalman ur högtalarna. Assimilera.
För nära nog på dagen 26 år sedan invigdes Bamses värld i Kolmårdens djurpark. Det var något helt annat än dagens nöjespark med karuseller, chokladhjul och merförsäljning. Då bestod den av en dockteaterscen och fem små hus med plastfigurer föreställande världens starkaste björn och hans vänner.
Allt var noggrant dikterat av Rune Andréasson – skapare av den tecknade nallen och vän av ordning.
Rune hade konsekvent tackat nej till att licensiera ut Bamse, med enstaka undantag. Tandkräm och sällskapsspel var okej, tyckte Rune. Och hamburgerkedjan Clock – den var trots allt statlig. Man kan ana att Rune, som i Bamses skola bland annat berättade om hur Mao Zedong befriade Kina från svält och affärsmän, hade ett hjärta som bankade lite extra för just statens burgare.
Men Rune avskydde sötsaker och inga karameller i världen hade passerat hans gräns. När Allers, som serien debuterade i 1966, olovandes lät Bamse dela ut godis till barn i en reklamkampanj under 80-talet rev Rune avtalet på studs.
Men bara året efter invigningen av Bamses värld avled Rune Andréasson och därför protesterade ingen när parken började sälja bamseleksaker, flygande bil-körkort och godisfyllda dunderhonungsburkar.
Vi ställer oss i en matkö och jag funderar på om Rune åtminstone hade uppskattat att portionerna med Farmors köttbullar som passerar oss ser rättvist identiska ut. Säkert, men Skalmans inspelade röst manar oss inte tro något som vi inte vet.
Bakom våra ryggar susar Godiståget fram. Fyllt av skrikande barn och pauperiserade föräldrar. Framfört av livstrött ungdom och drivet av rotationerna från en sedan 25 år tillbaka avliden idealists grav.