I veckor var jag gravid. Nu är jag inte det längre. Det är konstigt. Jag som aldrig varit rädd för missfall, för jag trodde inte det kunde drabba mig. Det är underligt det där med övertygelse. Till och med när det började göra riktigt ont förnekade jag. Andra men inte mig. 

Varför väljer jag att berätta om det här i veckans kulturkrönika? Något så personligt, något så privat. Jag gör det för att jag tror på kraften i att berätta. Jag tänker på det när jag läser Tove Ditlevsens briljanta ”Gift” från 1971. Endast det privata är intressant nog i hennes värld. Så hon väljer att berätta. Allt. Hur hon gifter sig för att göra karriär, gör abort fast det är olagligt. Skiljer sig av längtan efter kärlek. Förkastar sin familj på grund av ett galopperande missbruk. Hon brydde sig inte om de som förfasades. ”Vad är det med privatlivet som är så hemskt, att det inte får komma ut. Vad är det då som försiggår där?”, blev hennes svar.

Vi återvänder till lördagen när min graviditet tog slut. Tre dagar tidigare hade vi haft vårt första besök hos barnmorskan. Hos mig fanns en oro. Känslan av att vara gravid hade börjat klinga av. Ingen mage, inget illamående. Vi hade pratat om det hemma. När vi tog upp det med barnmorskan tröstade hon oss. Det är normalt att vara orolig. Några dagar senare började jag få ont. Sen går det snabbt. Krystvärkar. Blod. Akuten. Halv ett mitt i natten får vi träffa en sjuksköterska som inte kan ge några svar. Jag vill hem. Sedan länge finns planer på att fira barnet som fyller två. Ett tvåårskalas ställer man inte in. Två dagar går innan vi får komma på ultraljud. Jag gråter knappt när vi får se den tomma skärmen där det borde funnits ett tickande hjärta. Innerst inne visste jag redan.

Så här är vi nu. Planerna på att gå på föräldraledighet i maj har dragits in. Vi har fått höra av oss till vänner och familj; Hej hej, vi är inte längre gravida. Jag mår ok, för det mesta går det bra. Men ibland kommer sorgen över mig om kvällarna när jag ska sova. På gymmet pressar jag kroppen tills det gör lite ont. Straffar den som inte höll hela vägen. Kroppen som svek. 

Jag är medveten om att de flesta missfall inte går att stoppa eller rädda sig ifrån. Trots det kommer tankarna. Vad vet jag om min kropps begränsningar. Jag vet bara att inga sorger bör bäras ensamma. Var sjätte graviditet avslutas med missfall. Var tredje till fjärde kvinna som har varit gravid drabbas. Det betyder att jag inte är ensam.