Å, alla dessa ofelbara män med sina tråkiga böcker!
Nu sällar sig Jan Guillou till dem efter några slarviga uttalanden i en tv-soffa och ett lika vredgat som onödigt försvar av dem.
Kanske var det oundvikligt. Debatten handlar i sak om Guillous påstående att borgerligheten i Sverige inte kände till Förintelsen förrän 1945, då amerikanska soldater befriade Auschwitz. Han fick genast mothugg från författare och historiker som Elisabeth Åsbrink, Helene Lööw, Ola Larsmo och Karin Kvist-Geverts.
Men Guillou avfärdade dem som "nördforskare" och sade att han stödde sig på historikern Klas Åmark. Det tvingade in Åmark i debatten som sade att Guillou i sin slängiga skjutjärnsreporterstil övertolkat hans resonemang.
Slutsatsen i frågan: ville man i Sverige veta vad som hände judarna i Tyskland 1942, så kunde man ta reda på det. Alla gjorde inte det av olika skäl.
Det är ungefär som att vi kan få kännedom om vad som händer i Syrien, i Ukraina, på Gaza och i Irak idag. Men att vi avstår för att vi inte orkar konfronteras med lidande eller för att vi inte bryr oss om vad som händer utanför vår egna lilla värld.
Guillous roman heter "Att inte vilja se" och det är väl en hänsyftning på personerna i hans roman. Men det är naturligtvis en sak att gå från detta till att säga att det speglar en faktisk och historisk dokumenterad och allmän sanning.
Jag minns när jag precis hade börjat på NT som kulturredaktör 1999. Då framträdde Jan Guillou på Bokens Dag tillsammans med bland andra Sara Lidman, Torgny Lindgren och de fina poeterna Bengt-Emil Johnson och Lennart Sjögren. På den tiden hade Guillou en mer klädsam attityd till sitt författarskap. Han såg sig mer som folkbildare än författare. Romaner skrev han för att de berättelser han ville skriva inte kunde källbeläggas på samma sätt som reportage. Lösningen blev att skapa fiktion med didaktisk ton.
Men tuppkammen har växt med försäljningsframgångarna. Och Guillou, som gärna ser fel hos andra, har svårt att erkänna att han kan begå dem själv. Nu har han satt sig i en situation där han kan hamna i samma sällskap som Herman Lindqvist som betraktas som helt oseriös av professionella historiker.
Hur bra historiker måste man vara för att skriva bra historiska romaner? Att Guillou litterärt sett är en klart sämre författare än Per Anders Fogelström och Vilhelm Moberg borde stå klart för de läsare som läst alla tre. Men är det samma sak som fäller honom som historiker: att bristerna i stil och gestaltning också leder till samma grova, onyanserade och – til syvende og sidst – felaktiga tolkningar av komplicerade historiska förlopp?
Det är inte bara Guillous romanfigurer som inte vill se. Också han själv är förblindad, om än av framgång och självrättfärdighet.
mats.granberg@nt.se
0703733164