Henning är en artist som förtjänar det allra starkaste av rampljus, tycker Ricky Holmquist.
Man har genom åren dragit standardsvaren, att ja jo Håkan på Ullevi var ju häftigt. Kite på Cosmonova var minsann en upplevelse, och så The Hives i Huskvarna såklart. Men frågan är om inte det vackraste ögonblick jag upplevt med musiken skedde i en kyrka en kall bister februarikväll 2017. Där i Hedvigs Kyrka stod två tjejer vid namn Hanna Enlöf och Ylva Eriksson, eller Good Harvest om man så vill. Två röster. Två gitarrer. En miljon känslor. Musiken var så delikat men ändå vass som ett rakblad. Jag blev genom en smekning knockad ner i kyrkbänken. Det var andra gången i mitt liv jag fällde tårar på en konsert. Vilken den första var? Det kan vi ta vid ett senare tillfälle.
Så vad har då detta vykort med ny musik att göra? Jo det ska jag förklara, Good Harvest har för närvarande en liten paus. Istället för att sitta hemma och rulla tummar så har Hanna Enlöf på eget håll snickrat ihop musik. Jag ska ärligt erkänna att jag var en smula nervös vid första lyssningen. Hade hon stakat ut nya stigar? Outforskade marker? Men nej, det är precis så rasande vackert som man ville att det skulle vara. Skivan ”BareBones” bär med sig alla de ingredienser som får mig att vifta vit flagg. Melankoli och svärta med stänk av hopp och längtan. Ett par teskedar eufori med några nypor drömsk pop. Alltihopa paketerat i en fantastisk sångröst. Vad mer behövs? I min värld inte mycket alls. Ljudlandskapen skiftar från ödsligt intima till storslaget majestätiska. Det här är en skiva att drunkna och försvinna in i. Missförstå mig rätt nu, jag önskar Hanna Enlöf all världens framgångar, men jag hoppas att solo blir duo snart igen.
Jag vet faktiskt inte om Henning från Göteborg någon gång har spelat i en duo. Vad jag däremot vet (eller vad jag läst) är att hans första band hette Jimi Hennings Experience och spelade mycket riktigt Jimi Hendrix-låtar hemma i Masthugget Gbg. Det var kanske under den perioden han lärde sig behärska och bemästra gitarren, för få artister i detta land spelar instrumentet som Henning från Göteborg. Visst görs det vissa vinklingar i recensioner och intervjuer till allt från Dire Straits och Bo Kaspers, och jo okej, om man bara vill så går det självklart att hitta såna referenser i hur det låter. Men Henning är så vansinnigt mycket mer än bara Dire Strais-doftande guror. Han är en ordkonstnär av rang, en melodisnickrare i toppklass och framförallt en artist som förtjänar det allra starkaste av rampljus. Det senaste släppet ”Under Träden” borde bli, måste bli en hushållsskiva. Så bra är den.
Den har snurrat ett antal varv här hemma vid det här laget, och jag vågar nog skjuta från höften och säga att det är en av årets (hittills) finaste skivor. Försök själv att tygla dina höfter i ”Rock n Roll”, eller inte nicka i takt till ”Första Gången”. Tro mig, det är en omöjlighet.
Börjar ni också bli lite desperata efter att få höra musik live? Känslan av saknad blev påtaglig när jag lyssnade på dessa två artister. Jag kände hur otroligt fint deras musik skulle göra sig från en scen. Olika sinnesstämningar absolut, men den gemensamma nämnaren att varje vers, varje refräng är packad till bristningsgränsen av känsla och hjärta. Måtte denna mardröm snart vara över så vi återigen kan ses på konserter och festivaler. Ser du mig där i vimlet, kom gärna fram och fråga vilken min favoritkonsert är. Men lägg gärna till ett ”ärligt nu” efter. Antagligen hamnar vi i Hedvigs igen.