Bara kråkfötterna vittnar om den tid som flytt

Mycket har fallit ur minnet och dagböckerna har lite oväntat förvandlats till något slags depositionsplatser för glömskan.

Krönika2020-09-12 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En gång i tiden var jag en flitig dagboksskrivare. 

Det pågick under många år och resultatet finns kvar i några papperskassar. Skrivandet upphörde när jag datoriserades och tanken var väl att antecknandet skulle ske digitalt, men så blev det aldrig. 

Ofta har jag funderat på att ta upp det igen och även gjort några halvhjärtade försök, som runnit ut i sanden efter en tid. När jag under denna coronasommar bläddrat igenom gamla anteckningar, så har jag inte blivit särskilt imponerad av det tankegods som träder fram. Misstänker att det i begynnelsen fanns en i dag generande ambition att vara ”intressant”, men när den målsättningen inte höll blev det mest korta noteringar om vädret, rapsodiska redogörelser för någon bok jag läst, återgivna replikskiften och uppräkning av allt rutinmässigt som fyller en vardag. 

De äldsta anteckningarna har ett drygt halvsekel på nacken och även om jag vet att det är jag som skrivit raderna, så rör det sig i långa stycken om sådant som helt fallit ur minnet, vilket besvärar föreställningen om tillvarons kontinuitet och livet som något sammanhållet. Men jag kan bara konstatera att stora delar av mitt 70-åriga liv är borta och det enda som vittnar om dagar som passerat är sida efter sida av svårläsliga kråkfötter. Dagböckerna har helt enkelt blivit depositionsplatser för glömskan.

Vi sover som bekant bort en stor del av våra liv, men om man också lägger till allt det vi upplever under vår vakna tid, men sedan tappar bort på vägen, så kan summeringen av ett livslångt gnetande framstå som förfärande torftigt på händelser värda att minnas. 

Men kanske är det ändå ett tecken på en gynnsam ställning. Den, minst sagt, pessimistiskt sinnade Arthur Schopenhauer sammanfattade den mänskliga tillvaron som en pendling mellan leda och lidande. I valet mellan de båda polerna väljer jag avgjort det första. Det kan vara en fråga om läggning, men i en värld där miljontals människor på flykt upplever en dramatik de aldrig bett om går det inte att se vardagstristessen som annat än ett privilegium.

Men för att återgå till dagboksskrivandet. Det viktiga var nog aldrig innehållet, utan vanan att dagligen plita ner några rader. Det fanns något avkopplande i själva upprepningen, som jag saknat genom åren. Detta och känslan av att ha en hygglig reservoarpenna i handen.