Det finns nån märklig motsats i frågeställningen här ovan som bottnar i en föreställning om att gillar man det ena så gillar man inte det andra och vice versa.
Jag har mött det så många gånger under hela mitt liv och det kommer från båda håll.
Kulturmaffian utgår från att man inte gillar sport och sportnördarna från att man inte gillar kultur.
Och ja - för ordningens skull - kulturbegreppet är stort men för alla petimäterinriktade ordmärkare för jag diskursen utifrån ett slags humanistiskt begrepp där vi med kultur i allmänhet menar den konstnärliga skapande kulturen och underhållningen.Kort sagt ”the fine arts”.
Om vi börjar i den ena ringhörnan. Hos (fin)kulturen. Egentligen är det konstigt men det har hänt att människor jag träffar för första gången (annars skulle de veta bättre) ofta tar för givet att som varande nån slags ”kulturmänniska” så gillar jag inte fotboll. Trots att kulturvärlden är full av personligheter som är smått besatta av sporten finns ändå en total oförståelse för att någon kan se skönheten i en perfekt glidtackling eller en taktiskt fulländad 0-0 match likaväl som en bländade offensiv och målfyrverkeri. För att inte tala om hur passionen i att slaviskt följa ett lag i med och motgång nästan möts av vämjelse. Eller det tröttsamma "Elva gubbar som springer efter en boll"-argumentet.
Öppenheten är inte ett dugg bättre i den andra ringhörnan, hos sportnördarna. Det var samma sak i mitt sportiga förflutna. Att försöka förklara att man blev berörd av musik eller nåt man läst möttes med misstänksamhet. Att berätta att man skulle börja plugga på nåt som hette Kulturvetarlinjen möttes av totalt oförstående blickar, ja nästan förakt. ”Ska du bli en sån kulturknutte nu?” Att jag gick där för att jag egentligen inte hade en aning om vad jag ville göra och lika gärna kunde ägna mig åt nåt som i alla fall lät liiite intressant var omöjligt att förklara.
Reaktionerna är de samma. Same, same but different. Oavsett om det handlar om den märkliga och totalt oförstående blicken från en lagkamrat på Spiralens gamla skivavdelning när jag stod och lyssnade på Stiff Little Fingers nyutkomna debutplatta eller någon från det andra lägret som för första gången fått uppleva mina aningen brutala och orala utfall på fotbollsläktaren.
Jag ser det som det bästa ur två världar. Ni som inte fattar, oavsett läger, har ingen aning om vad ni går miste om.