Efter flera sommarutställningar som uppmärksammat kvinnliga modernister väljer Säfstaholms slott i år att belysa ett annat tema. Utställningen heter ”Djur!” och omfattar 60-talet konstnärer och omkring 100 verk som närmar sig ämnet från olika håll. Men det finns också en ambition att spegla en ständigt pågående förskjutning av attityder och den röjs i underrubriken ”Svensk konst från Liljefors rävar till Kellermans Rocky”.
Annorlunda uttryckt kan man slå fast att det är stor skillnad mellan Axel Borgs älgmålningar och Knut H Larsens ”Canis vomitum”, som föreställer en kräkande hund.
I det förstnämna fallet handlar det om att studera rörelsemönster och anatomi. Djurstudierna gjordes visserligen på Zoologiske Have i Köpenhamn för att senare införlivas i landskapsmiljöer som han fann i Kilsbergen där han hade en jaktstuga. Axel Borg var starkt påverkad av Bruno Liljefors och en i raden av konstnärer som kom att gå i mästarens spår – dit kan man räkna namn som Harald Wiberg, Gunnar Bruzewitz och Lars Jonsson för att nämna några – och det är lätt att karaktärisera deras verk som ett slags rapporter från vildmarken. Torsten Renqvist har i ett par noteringar förklarat att Bruno Liljefors målningar passar bäst i ett naturhistoriskt museum. Det ligger inget nedsättande i hans yttrande och är snarare en påminnelse om hur naturmåleriet hittade en glipa någonstans mellan konst och vetenskap.
I bakgrunden fanns också en nationalromantik vars syfte var att ge den svenska naturen ett slags hemkänsla. Det är slående hur den exakta iakttagelsen samtidigt präglas av en intimitet och stämningar av något välbekant, vilket kan uppfattas som inslag i en omfattande bildningsprocess. Det återkommer i målningar som Bruno Liljefors ”Räv” i vinterlandskap men går också att finna i Arvid Knöppels djurskulpturer och Sven Hellquists lyriska ”Hästar I” från mitten av 1950-talet.
På utställningen finns en av Torsten Renqvists egna träskulptur och man tänjer resonemanget en aning, så kan man nog hävda att den förenar både tradition och konstnärlig frigörelse. Den heter ”Kattmamma” och är rätt grov i formen, men när det gäller förmågan att återge kattens rörelse är han lika trovärdig som föregångarna.
Något liknande kan kanske inte sägas om Knut H Larsens ruggiga jycke, som ser ut att sakna sin vildhet och spyr över den mänskliga känslosamhet som vill göra honom till något han egentligen inte är. Skulpturen i blandteknik är visserligen ett känsloutbrott, men antyder samtidigt en problematisering av djurhållning och miljöfrågor som återkommer tydligare hos provokatörer som Christer Temptander och Folke Lind. Den senare visar målningen ”Mutation II”, som med svidande och typisk 70-talssarkasm anspelar på den vinstmaximering och girighet som kännetecknar stordriften inom jordbruket. Bilden föreställer en ko sammansatt av två bakdelar och lika många uppsättningar av mjölkstinna juver.
Det är en både underhållande och lärorik utställning, som innehåller mängder av verk som man lätt fastnar för. Bland dessa Berta Hanssons ”Sista fågeln” från 1991, som ställer villkoren för en konstnär på sin spets. Den vitskimrande fågeln blev mycket riktigt den sista som hon målade, då hennes försämrade syn gjorde det omöjligt att fortsätta. Men man stannar också till inför Stig Olssons ”Arga katten”, som närmast föreställer ett vilddjur med gula ögon och röd päls och Sam Westerholms skulptur ”Den omättlige” som återger en rovgirig, guldfärgad gädda. Hans Wigerts torrnålsgravyr ”Oljedöd trut” påminner i precisionen om de tidigare landskapsmålarna, men visar också att något hänt sedan Bruno Liljefors räv lufsade runt bland snötyngda granar. Lars-Olof Loelds ”Sädesärla” tar sig fram på spretigt tecknade ben, men känns samtidigt nästan lika riktig som en verklig förlaga. Brutus Östling visar ett fotografi på en jorduggla som fångats i flykten. Den vänder huvudet mot fotografen och de runda ögonen tycks fyllda av en enda fråga: ” Vad i hela världen gör ni här?