Det är ganska mörkt i KSM-labbet. På trappsteg formade av Lecablock står Annika Söderbergs blästrade och krackelerade glasbubblor upplysta av vitt ljus i botten. Annika Söderberg, utbildad glasblåsare i Kosta, har läst en fristående kurs i utställningskunskap på Campus Norrköping och omsätter de nyvunna lärdomarna i en utställning. Hon har tidigare läst programmet för slöjd, hantverk och formgivning i Linköping och har blåst glaset hos en glaskonstnär i Mantorp. Hon har blåst runda bubblor i varierande storlekar, brutet av dem och kylt toppen med vatten. Då har glaset krackelerat. Sedan har hon bearbetat sprickorna för att verken ska bli mer stabila. Nu står de klart upplysta i en gruppering och verkar både solida och sköra på en gång.
Med den stora svenska konstglasindustrin på tillbakagång återstår nu mindre konstnärer och hantverkare för att vidareutveckla den svenska glastraditionen. Annika Söderberg är på väg. Nästa steg är att lära sig gravyr. Redan nu anser hon att hennes sprickfärdiga glasklot skulle vinna på att vara graverade istället för blästrade. Att passera det mörka utställningsrummet är att få en hastig association av höstmörker och Alla Helgons Dag. Men det våras för glaset också i Annika Söderbergs lilla utställning.