Hennes fotografier på Katrineholms konsthall påminner om praktfulla barockmålningar. De är inglasade och har också försetts med tunga, svarta ramar, vilket förhöjer känslan av överdåd.
Utställningen heter ”Stillness” och består av ett antal porträtt på kvinnor försänkta i prunkande växtlighet, men också några ikonartade madonnamotiv och collage bestående av fjärilsvingar.
Utställningen genomsyras av en knivskarp precision som frammanar en illusion om att tiden upphört för en kort stund. Allt balanserar på nålspets av perfektion, men bilderna representerar ett slags moderna vanitasmotiv och som betraktare får man en smärtsam påminnelse om vad som väntar.
Det andlöst vackra ger en föraning om död och förgänglighet, men innan melankolin tar över helt ska man också komma ihåg att hon också uppfattas som en av den svenska samtidskonstens främsta provokatörer. Hon retade gallfeber på många när det framkom att hon själv avlivat möss och kaniner som hon använt i några fotografier, men häromåret blev hon polisanmäld sedan en entomolog misstänkt att hon avbildat fridlysta fjärilsarter.
Enligt konsthallschefen Truls Olin pågår utredningen fortfarande, men den gäller inte de bilder som visas på utställningen i Katrineholm.
Nathalia Edenmont kommer ursprungligen från Jalta på Krimhalvön och bakom sig har hon grundlig målarutbildning från sovjetiska konstskolor.
Men när hon slog sig ner i Sverige i början av 1990-talet bytte hon penseln mot storformatskamera och sedan ett decennium är hon en av landets mest uppmärksammade konstnärer.
Bakgrunden har gett en konsthistorisk förankring, men något säger att en utställning som ”Stillness” inte kommit till bara för att reproducera sådant som gjordes på 1600-talet och snart upptäcker man att hennes konst öppnar sig för olika tolkningar.
Hantverksskickligheten och den målmedvetna omsorgen om varenda detalj vittnar naturligtvis om ett allvar, men det finns något oroande i all denna skönhet som väcker tanken att blomsterprakten också döljer en frätande ironi. Ett verk som ”Blow” föreställer en ung kvinna som fjättrats och har en repstump instucken i munnen. Det skiljer sig visserligen från de mer stillebenartade kvinnoporträtten genom det tydliga anslaget av social maktordning. De sistnämnda kretsar snarare kring en mer försåtlig metaforik i vilken kvinnlighet likställs med natur, men i båda fallen tycks det handla om en konformism som förminskar tillvaron.
I intervjuer har hon påpekat att hennes kont går tillbaka på egna erfarenheter. I några av bilderna kommenterar hon både sin egen barnlöshet och förlusten av föräldrarna. Granskar man den rödklädda kvinnan i en bild som ”Devotion” upptäcker man snart att hennes vackra dräkt har revor och spår av svart sot. I en katalogtext skriver Simone Schmid att bilden syftar på ett den händelse i tonåren när hon fick besked om moderns död. Hon var i färd med att stryka sin finaste klänning inför skolavslutningen när det ringde på dörren. Hon öppnade, men glömde strykjärnet som lämnade brännhål i både plagget och själen.
Om man får tro Dostojevskij ska skönheten frälsa världen och Nathalia Edenmont gör vad hon kan dra sitt strå till stacken. Visserligen är förgängligheten ständigt närvarande i hennes verk, men samtidigt ger hon en föreställning om den slösande rikedomen när allt är som vackrast. Om det är en räddning får vara osagt, men visst ger det något slags tröst.