Den äldre, Sophi Vejrich, ställer ut färgglada objekt och skulpturer med en knasig, ibland överraskande underskruv. Den yngre, Katinka Andersson, visar iscensatta fotografier där familjemedlemmar och släktingar agerar i noggrant scenograferade tablåer. Tillsammans bildar de en utställning där de både projicerar sig själva och speglar varandra. Omedelbart tillgängliga om än snabbare övergående är effekten av Vejrichs skulpturer, som bygger på oväntade möten mellan det som en gång kallades hög- och lågkultur. Den allmänna nivelleringen – vissa kallar det förflackning - och de väl beprövade greppet gör att effekten som sagt är övergående. Mest spektakulär är den itusågade damen, möjligen iförd clowndräkt, vars överkropp har placerats på ett vitt bord, underkroppen står på en sockel och där tittar en frodig, röd clownperuk ut under den korta kjolen. "I guess I'm just a fantasy 1 & 2" är titeln på detta tudelade verk. Annars röjer titlarna ofta poängen i Vejrichs verk: Fäboöga är en rosa, med pastischartad kurbitsmålning, moraklocka med urtavlan ersatt av en blodsprängd pupill och försedd med en peruk med långa flätor av lingult garn. Till exempel.
Betydligt mer lämnar Katinka Andersson över till betraktaren i sina pedantiskt uppbyggda fotografier. De ser ofta ut som scener ur en saga eller fantasyfilm. Hon gör allt själv: från dräkter och scenografi till fotografi. Så visst blir resultatet filmiskt och om de tidiga fotografierna lite enkelt utlämnar sig till en klichéartad naturromantik så är de senare präglade av mörka och gåtfulla undertoner. Katinka Anderssons bilder tar lång tid att skapa. Den senaste heter "Guldbarnen" och visar två barn klädda i pälsliknande koltar. De står i ett höstligt landskap med marken översållad av gula lönnlöv. Deras ansikten är helt täckta av guldfärg och de blundar mot betraktaren. I bakgrunden anas en äldre, sliten träbyggnad. De kommer från en annan värld men porträtten, oftast tagna utomhus, förankrar dem i verklighet liksom solljuset som bryter in genom Konstforums fönster och skapar speglingar, som oavsiktligt, ger hennes fotografier ytterligare en dimension.