På svenska hette filmen "Den stora flykten" när den visades 1963 med Steve McQueen, James Garner och Richard Attenborough i huvudrollerna. De förenas i sin jakt på kreativitet, att komma vidare med hjälp av begränsade materiella resurser.
Fast det finns en skillnad mellan detta amerikanska hjältedrama om utbrytarkungar placerade i ett flyktsäkert fångläger under andra världskriget och Magnus Larssons konstprojekt. Hos den senare förblir flykten mestadels en dröm om frihet och förändring, och de objekt som framställts är på något sätt misslyckade eller ofullbordade.
Ett primitivt träbord med åror står i all sin melankoliska ensamhet mitt på golvet, en dyster skvader. Den påminner mig om Robinson Crusoes misslyckade flyktförsök från sin öde ö: en kanot uthuggen ur en trädstam som var för tung för att flytta till vattenbrynet, en kanot klädd med läckande djurskinn. Än värre blir det i det inre rummet där noggrant målade pappersfjärilar i drivor strötts ut på golvet. Konstverket är inte färdigmonterat, men alla fjärilars öden är att nålas fast tätt, tätt på ett papper på vägen och skapar en bild som på avstånd liknar ett kamouflage.
Samma idé ligger bakom två andra verk: den filmade väckarklockan som fotograferats varje sekund (14 400 exponeringar) och sätts samman till en film där det enda som sker är att klockan och sekundvisaren ryckigt hoppar fram utan att riktigt komma någonstans. Sedan finns en mur av papper på väggen, i mestadels små rektangulära bitar, som nålats fast omlott på väggen. Var och av en av bitarna är en teckning med linjer som liknar kurvor i ett diagram. Men hur – och om – de ska uttydas kan ingen säga.
Kvar blir intrycket av ett fantasirikt sisyfosarbete med skulptur i olika material, teckningar och video. Men utställningen kan på så sätt naturligtvis inte leva upp till filmens lockande slogan: "The Great Adventure! The Great Entertainment". Det här är konst för dem som är vana att hantera besvikelser och som är härdade nog att överleva krossade drömmar.