Gråa, tunga moln hänger över Stora Torget i Linköping. Men kliver en in på Konsthallen Passagen öppnar sig andra vyer. För sommaren har nämligen Passagen, med chefen Lars-Ove Östensson i spetsen tagit sig an det förkättrade landskapsmåleriet och vänt sig till sju samtida konstnärer – en född på 30-talet, två på 60-talet, en på 70-talet och resterande två på 80-talet. Det borgar för en varierad utställning och, om det nu skulle behöva bevisas, kan en konstatera att landskapet lever i konsten. Fortfarande. Och varför skulle det inte det så förbundna svensken i gemen är till naturen?
Här möts jag först av Roger Mettos färgsprakande men noga kontrollerade Norrlandsexpressionism. I två av sina målningar har han satt hundar i förgrunden, exempelvis i den blåskimrande "Ronja á Vassijaure". I den tredje avlånga monumentala målningen översvämmar ett landskap i höstförger en pytteliten folkabuss.
I en annan skala, både vad gäller format och färg, arbetar Micaela Dahlberg. Här är det ett kyligt nordiskt landskap som träder fram. En korp har lämnat lövskogen för kala klippor och isblått vatten eller också sticker huvudänden på en säng upp i en skog med furor växande som i en pelarsal.
Ytterligare en annan blick lägger Maria Hall på landskapet: en mörk horisontrand med både lila och orangea himmelstoner. Hon är den som är mest abstrakt i sitt landskapsmåleri, annars är seendet hos de andra målarna skarpt men traditionellt.
Den enda som faller ur ramen är den lokale Thomas Edetun vars småborgerliga kitschiga måleri är platt och tråkigt. Han är den enda som inte vågar ta landskapet på allvar. Östergötlands färger hade försvarats bättre av en Bertil Almlöf, en Ulf Lundkvist eller en Dani Slipicevic för att bara nämna några bättre konstnärer som finns på nära håll. Det finns både bokstavligen och bildligt ett helt annat djup i Helmtrud Nyströms djupgröna inträngande i Teutoburgerskogen som skildrar samspelet mellan människa och natur.
Det dubbelseende på landskapet som den här utställningens namn syftar på: att vi ser det landskap som konstnärerna sett och återgivit, kunde möjligen ha utmanats än mer. Om landskapet är ett själstillstånd, som Henri Fredric Amiel ansåg, finns det på Passagen ett antal sådana tillstånd som ännu inte funnit sitt landskap.