En urinpåse och en slang som ringlar sig upp mot konturerna av en gestalt som tecknats på ett papperslakan ger en föreställning om sjukhusmiljö. Det går tillbaka på konstnärens egen sjukdomshistoria och den återkommer i de flesta av utställningens målningar.
I augusti 1993 opererades han för cancer i urinblåsan och under konvalescensen gjorde han skisser för att flera år senare använde han dem som underlag för målningarna.
– Teckningarna blev ett sätt att bearbeta sjukdomen, men målningarna gjorde jag inte förrän efter ankomsten till Sverige 1999, säger han och vänder sig mot sonen Mazin som tolkar från arabiska.
Ali Najjar berättar att målningarna också varit ett sätt återuppleva känslorna från sjukdomstiden.
– Det var nödvändigt att framkalla på dem på nytt, men en konstnär kopierar inte. Det gäller att hitta ett uttryck som fångar erfarenheten, säger han när vi står fram för en mörk duk. Den återger en av hans mardrömmar. Det finns något intuitivt och ledigt i hans sätt att måla, färgerna är ofta mättade och flyter ibland ut likt akvareller.
Han visar en målning som föreställer honom liggande i sängen. Men den innehåller också en fågel och ett märkligt djur, som tycks se på honom.
– Jag har ingen aning om vad det är för djur, säger han och skrattar lite lätt.
Målningen skildrar egentligen minnet av narkosen.
– Det var väldigt underligt och kändes som om jag fylldes av vatten från fötterna och uppåt, säger han och pekar mot en färgfläck på duken.
Ali Najjar har varit konstnär sedan mitten av 60-talet och kommer ursprungligen från Irak. Idag är han bosatt i Malmö och har ställt ut på olika håll i Europa, men The language of body är hans första i Norrköping.
Förutom måleriet har han ägnat sig åt keramik och skulptur, men också skrivit konstkritik och annat som berör olika politiska ämnen.
Han berättar om livet som ung konstnär i Bagdad på 60-talet och förklarar att det var en tid av öppenhet och influenser utifrån.
– Många äldre konstnärer hade studerat i Europa och tog med sig intryck härifrån, men de påverkades också av kulturarvet som fanns på irakiska nationalmuseet. Konsten var vänsterinriktad och i likhet med andra påverkades jag av existentialismen. All konst som fick någon betydelse kom till vid den här tiden och det är förmodligen den bästa Irak upplevt, säger han.
Men från 1978 blev allt sämre och många kulturpersonligheter flyttade utomlands.
– Till slut hade jag bara en vän kvar i i Irak. Det gick inte att lita ens på sina närmaste grannar, säger han och Mazin berättar hur beväpnad polis tog sig in i deras bostad.
Efter ankomsten har han återupptagit kontaken med många av vännerna från 60- och 70-talen, men tillvaron i Sverige har också gett honom andra möjligheter att utöva sin konst.
– Erotiken är ett viktigt motiv i det jag gör, men det var ett förbjudet att beröra i Irak. DEssutom utgår jag från erfarenheter från tre olika kultursfärer, säger han och räknar upp den irakiska, svenska och den globala.
Utställningen pågår till och med den 27 april.