Gamla fängelset på Dragsgatan i Norrköping har – åtminstone tillfälligtvis – förvandlats till kulturhus. Norrköpings teaterkompani driver projektet "Öppen port" och satt upp Anton Tjechovs "Tre systrar, men också arrangerat konstutsällningen "Cell" som pågår fram till den 1 november.
Tio konstnärer har haft varsin cell till sitt förfogande. Utgångspunkten har varit att förvandla själva utrymmet till ett konstverk och inte bara nyttja det som utställningsyta.
Uttrycken varierar självfallet, men om man är ute efter gemensamma beröringspunkter, så kretsar de inte oväntat kring frågor som instängdhet och frihet.
Anders Krisárs verk består av två armar som sträcks ut ur väggen och på golvet markerar svartmaskeringstejp ett snålt tilltaget utrymme. På sätt och vis påminner det sista livstecknet från någon som är på väg att drunkna och man föreställer sig att tillvaron på en anstalt kan handla om att slukas av murarna.
Instängdheten får också ett dramatiskt uttryck också hos Peter Johansson.Han har byggt ett högt trästaket som målats i falurött, men den innehåller också en glugg genom vilken man kan se en videoslinga. Den visar en man som fångats i ett ordlöst mässande.
Känslan av att leva i en sluten värld återkommer också hos Elin Magnusson, som kartlagt tillvaron genom att samla på de klottermeddelanden och annat som hon hittat på anstalten och sedan kopierat dem för att sedan via dem i sin egen cell.
Nerskrivna rader som "Fuck the law", "Soul survivor" och "I rather be the first in hell than second in heaven" fungerar som som ett slags kardiogram över olika känslor.
Men det finns även exempel på motståndsstrategier som vistelsen i de trånga utrymmena kan ge upphov till. Stefan Teleman uppmanar besökarna att utrusta sig med en ficklampa och slå sig ner på en pall i hans nedsläckta fängelsehåla.
Några bilder på väggen påminner om titthålet i dörren och det är lätt att känna sig iakttagen från alla håll. Det enda man kan göra i det läget är att stirra tillbaka.
Men frihetsdrömmarna är också närvarande. Hos Cecilia Edefalk och Lars Olof Loeld symboliseras de av fåglar. Den förstnämna visar några minimalistiska målningar, men har också fotograferat duvor i flykten. Ställda tillsammans ger de olika mått på rörlighet och rymd.
Något av det här återkommer också i Lars Olof Loelds verk "Motacilla alba", som är den latinska beteckningen för sädesärla. I en liten monter återfinns också ett exemplar av arten, men på ena väggen finner man framför allt ett skåpliknande objekt. Det är svart och tycks ha en gravitation som suger åt sig allt ljus, men intill står också en fyrkantig pall som som tycks syfta på ett det slags överdrivna rationalitet som bidrar till att göra tillvaron betydligt trängre. Ställd mot detta framstår ärlan som en frihetssymbol.
Bland utställarna finns också Love Dahlstedt, AldísEllertsdottir Hoff, Desirée Koslin och initiativtagaren Olov Rasch från Norrköpings teaterkompani.
Det finns något överraskande och impulsivt i tanken att förvandla de tidigare fängelsecellerna till konstverk, men det gäller att ta vara på möjligheterna när de dyker upp. Något som den här utställningen bekräftar med råge.