Stenar och vatten. Det är allt. Jag borde inte bli förvånad när det är vernissage för Olafur Eliassons "Riverbed" på Louisiana. Han har visat delar av universum på tidigare utställningar. På Tate i London hängde han upp en sol. Det var allt. Å andra sidan är en sol rätt mycket. Detsamma kan skrivas om flodbädden på Louisiana. Hundratals ton sten fyller salarna på museets sydflygel.
Hade det inte varit för det vita taket och de vita väggarna kunde det varit utomhus när jag går på flodbädden genom salarna på museet. Här finns mer vatten och sten än vad som någonsin har funnits inne på ett museum.
Varför ska man flytta in naturen på museet? Att var inne eller att vara ute det är frågan. När vi funderar över den kan vi reflektera över hur vi funderar. Ja, vi måste göra det. Våra tolkningar och tankar skapar konstverket.
Vad tänker jag? Allt möjligt, också att "Riverbed" inte är allt möjligt, bara sten och vatten. Allt annat som kunde finnas här är borta. Stenarna bildar en sluttning nerför vilken floden rinner, bara en av de trappor som annars finns på museets sydflygel är kvar.
Jag vet inte vad jag ska skriva när jag först ser stenarna. Vet inte vad jag ska tänka heller. Först tänker jag på vandringar på platser där marken påminner om Riverbeds. En strand på den grekiska ön Santorino, en vandring på vulkanen Pacaya i Guatemala och en vandring på en strand på södra Island.
Den omedelbara reaktionen från många besökare är nog en undran över vad det här ska vara bra för. Varför ska man flytta in en massa stenar på ett museum? Jag kan höra invändningarna från de som inte delar min begeistring. För mig är "Riverbed" en fantastisk invitation till reflektioner över förhållandet mellan natur och kultur.
När mina tankar har flutit i alla möjliga riktningar tänker jag på världen. Att den kan se ut så här. Sedan lyssnar jag. Det stilla sorlet av vatten försvinner nästan när människorna går omkring på stenarna. Det låter väldigt mycket. Sedan väntar jag för att få bekräftat vad vi alltid bör påminna oss:
Tiden förändrar upplevelsen.
Jag märker förändringen när jag fotografer. Jag går närmare. Jag utforskar stenarna. Jag går längs vattnet. Jag är skillnaden mellan stenmarken på Louisiana och stenmarkerna utanför. Innanför är stenarna och vattnet på "Riverbed" ett konstverk jag närgånget utforskar.
På "" föds tankarna i fysisk kontakt med konstverket. Jag går på sluttningen av sten. Upplevelsen är kropp innan den blir tanke. Varje steg jag tar förändrar konstverket. Om jag flyttar stenar i konstverket med mina steg kan jag väl lika gärna göra det med händer eller? Jag gör det. Kan jag flytta hur många som helst?
"Riverbed" är, till skillnad från målningar där det är ”se men inte röra” något relativt, något som oavbrutet förändras så länge utställningen pågår. När den är slut existerar inte konstverket mer.
Att Louisiana är en mötesplats för tankar om vad som är inne och ute är logiskt. Få museer är lika suveräna mötesplatser mellan inne och ute. Man kan gå in och ut genom hur många dörrar som helst och glömma bort på vilken sida glasväggen man befinner sig. Vad är inne? Vad är ute? Under de år jag har besökt Louisiana har jag varit begeistrad över det samspel mellan natur och kultur och land och hav som äger rum på ett världens vackraste museer vid ett av världens vackraste sund.