De ställer ut på Konstforum och tycks tänja uttrycken så långt det går i olika riktningar. I ena fallet rör det sig om en bildvärld som tycks vara på väg att lösas upp och i det andra påminns man om något konkret och reservationslöst.
Två av av Maria Savelands bilder i Trädgårdsrummet heter "Tillsammans" och är målade i sepiabrun färgskala på akrylglas. De påminner om gamla fotografier och motiven tycks vara på väg att försvinna. De föreställer lekande barn och ger en glimt av ett nästan bortglömt förflutet, men återger också transformationen från lekens närvaro till något som snart befinner sig utom räckhåll. Men målningarna rymmer samtidigt något paradoxalt, åtminstone om man föreställer sig att konsten ska göra världen tydligare. Maria Saveland åskådliggör snarare ett slags nedbrytningsprocess som underminerar olika illusoriska föreställningar om beständighet.
Något av det här återkommer också i ett par verk som fått titeln "Insomnia I – II". I ett av dem står en gestalt intill ett buskage och den blågrå färgtonen återger två tillstånd som tycks sammanfalla utan att egentligen likna varandra – att vara vaken och att vara sömnlös.Sättet att låta olika distinktioner spjälkas ur varandra märks också i en svit målningar som heter "Inblick", Utblick" och "Överblick". De har ett annat temperament och har ett skarpare tilltal än hennes övriga verk på utställningen. De förfaller nästan höra hemma i ett helt annat sammanhang, men utgör också ett slags kommentarer till de andra målningarna på utställningen.
Åsa Wranges skulpturer tycks sträva mot något slags minsta gemensamma nämnare när det gäller vårt sätt att uppfatta omgivningen. Åtminstone gäller det några av hennes skulpturer – eller modeller – som reducerats till enkla beståndsdelar. Det finns något lakoniskt och oaffekterat över titlar som "Hus med träd", " Hopptorn" och "Avträde". Man får det man ser, vilket borde utesluta vidare funderingar, men enkelhet i konstsammanhang kan visa sig vara något bedrägligt. Snart står man inför frågor som "varför" och den till synes banala vanligheten blir plötsligt föremål för estetiska reflexioner. På golvet i ett av rummen står en skulptur i plywood. Den heter "Brygga" och den saknar förmodligen inte förebilder i verkliga livet, men abstraheras och börjar leva sitt eget liv ju längre man betraktar den.
Kanske är det också i denna dubbelhet som Maria Savelands och Åsa Wranges verk möter varandra.