Eventuella förväntningar på något tematiskt och sammansatt kommer naturligtvis på skam, men man får ta hänsyn till omständigheterna och när det gäller julutställningar kan brokigheten vara en del av charmen. Det innebär också att man får strunta i helheten och istället granska enskilda verk lite närmare.
Johanna Tillbergs målningar är det första som pålkallar uppmärksamhet. Ett par lite naivistiskt hållna bilder som samlats under titeln "Lucifers döttrar". De är färgstarka och det finns något kraftfullt, men också tvetydigt i dem. En av bilderna föreställer ett clownsminkat ansikte, men över munnen löper stygn av svarta trådar. Det är aningen oroande och skiljer sig från Ingrid Tensmyrs textilkonst som visas strax intill. Hon ställer ut förkläden med olika slags mönster. På ett av dem har hon broderat ett ansikte, men där förekommer också blommor, fåglar och ett par gestalter som skulle kunna höra hemma på en gammaldags köksbonad. Det är ledigt och lekfullt, men också fritt från alla de friktioner som man möter i andra sammanhang.
Men det är ett genomgående kännetecken för konsthantverk. Det som räknas är handlaget, men det rymmer samtidigt ett underliggande budskap om en välordnad tillvaro som aldrig tycks infrias utanför vävstugor och syateljéer. Samma sak kan sägas om Pia Carstens keramik och Lillemor Johanssons tygföremål. Hon har gjort julstrumpor, lavendelkuddar och väskor i tyg, som pryds av svartvita fotografier
Joakim Hägerstrands teckningar aviserar något annat och hans emellanåt lätt surrealistiska motiv antyder snarare försök att nå ett uttryck. Ett par av teckningarna föreställer mer eller mindre fantasifulla träd. men bäst är den som återger en trollslända. Den har en direkthet som bekräftar att man ibland tjänar på att inte göra det krångligare än nödvändigt.
På utställningen visas också ett antal tinga-tingamålningar. Genren föddes i Tanzania på 60-talet och återkommande motiv är den afrikanska växt- och djurvärlden. På en av väggarna i galleriet hittar man också Gunilla Dahgrens illustrationer av "Lilla fruntimret", som står för olika aforismliknande klurigheter.
Utställningen är som sagt brokig, men trivsam på ett anspråkslöst sätt.