I en av tycks ett antal hus ha ryckt upp ur grunden för att sväva iväg tyngdklöst.
Andra verk föreställer olika gestalter som ser ut att sakna förankring och vara på drift mot något okänt.
De utgör kommentarer till de flyktingströmmar som vi ser idag, men något i målningarna tycks framför allt understryka det Milan Kundera betecknade som varats olidliga lätthet.
I meningen att allt som verkar orubbligt kan visa sig vara illusoriskt.
Jag läser att Marie Thorslund i ett tidigare projekt ägnat sig år kulturarvets betydelse för identiteten. Målningarna på Galleri Sander/ NP 33 representerar snarare motsatsen och gestaltar omständigheter som underminerar allt det som vanligtvis utgör grundstenarna i tillvaron. Livet förpassas till rotlösa mellanlägen som kan bestå av väntan och osäkerhet.
Det finns något planschartat över hennes akrylmålningar som understryker förlusten av autencitet. Det finns inte längre utrymme för något personligt och istället blir man något som låter sig fastställas och infogas i kategorier. I några av målningarna har hon lagt in remsor som förmodligen ska föreställa något slags färgkoder, som kan möjligen kan användas för att separera individer.
Det är i alla fall min tolkning. Marie Thorslunds målningar är inte helt enkla att avläsa och har ett drag av bedräglig naivism. I en mening kan de förefalla som lite livlöst enkla illustrationer, men efter en stund väcks tanken att de istället de uppmanar till självrannsakan. Att de snarare handlar om om oss och att det schablonmässiga bara återger hur vi betraktar utsatthet.