Strax innan Sophie Zelmani ska gå på scenen på fredagskvällen tycks det befinna sig betydligt fler människor längs med väggarna på Flygeln och längre bak i lokalen än framme vid scenen. Dessutom är det inte den typen av publik som stagedivar eller försöker ta sig upp på scenen.
Det är lite svårt att förstå sig på Sophie Zelmani. På tolv år har hon släppt sex skivor som alla sålt runt 100000 exemplar. En av hennes låtar, Always you, användes i storfilmen Min bäste väns bröllop. Ändå är hon ganska okänd för den stora allmänheten. En anledning är att hon sällan ställer upp på intervjuer. Inte för att hon har något större behov av publicitet; hennes lättsmälta - men alls inte banala - countrypop i kombination med hennes förtroliga, viskande röst når sina lyssnare ändå. Det visade inte minst fredagens spelning, som var den sjunde i ordningen på en turné genom Sverige och Tyskland (men som avslutas i Wien).
När Sophie Zelmani äntrar Flygelns scen i röd klänning strax efter klockan åtta på kvällen står ett litet bord bredvid hennes plats på scenen. På det står ett glas rött vin och ett levande ljus. Det kan förstås uppfattas som en lite löjlig pose. Men när hon sitter där på en pall, lite ihopsjunken och sjunger I got yours med slutna ögon, är det svårt att uppfatta det så. Sophie Zelmani framstår inte direkt som någon som gör något för någon annan skull än hennes egen. Det gäller i högsta grad även hennes musik.
Tyngdpunkten under konserten ligger på senaste skivan Memory Loves You. Titelspåret är en fantastiskt litet stycke med ett självklart driv och ett vemod som hämtat ur Jazz på svenska. Scenen badar i ett varmt gult ljus. Love
on my mind och Going ho-me är två andra höjdpunkter.
Men förutom att Sophie Zelmani är en utsökt låtskrivare och omger sig med musiker som gör precis lagom mycket plats har hennes musik en annan kvalitet. Låtarna känns så tidlösa, som att de skulle kunnat vara lika populära för såväl femtio som hundra år sedan. Detta går dock förlorat när bandet rockar loss. De ivriga applåderna efter gitarristen Lars Halapis solo i för övrigt utmärkta Broken Sunny Day får mig att fundera över om vissa i publiken har valt att fylla tomrummet efter Dire Straits med Sophie Zelmani. Själv är jag inte lika begeistrad av just den biten.
Men den parentesen kan inte ändra det faktum att Sophie Zelmani är en person som vill att hennes röst och låtarna i all sin enkelhet ska stå i centrum.
Ett utmärkt val tycker jag.