Hårt, lite vasst, syrligt, salt och sött – allt i ett. Som godissorten Kryptoniter är Miriam Bryant. Ett rosa hölje men som ändå är svart och kantigt. Det är också en sort som håller i, som har en tidlöshet med sig.
Trumsolo och rökridå, sedan står hon där i flätor, keps och svarta, vida klädlager. Framför scenen på torget hörs visslingarna och applåderna från publik som fyller varje millimeter av ytan. I folkmängden syns småbarn, ungdomar, medelålders upp till de äldsta. Bryant har blivit folklig, allt sedan programmet Så mycket bättre där artister tolkar andra artisters låtar.
I början går det lite svajigt till med störande bas, men som snabbt rättas till. Det riktiga jublet kommer som givet då hon gör sin engelska tolkning av Niklas Strömstedts låt ”Sista morgonen”: ”One last time.” Hon har format låten till sin egen, men med en hög igenkänning från förr. Ett välkänt framgångsrecept. Två av hennes andra tolkningar från ”Så mycket bättre” låg på Svensktoppen i början av året. De tre låtarna toppade, vilket ingen annan artist lyckats med tidigare. Givetvis kör hon de andra två: ”Allt jag behöver” (tolkning av Lisa Nilssons låt) och ”Ett sista glas” (tolkning av Sven-Bertil Taubes låt).
Bryant skämtar om att hon vill liva upp Norrköpingspubliken som strax innan besegrats fotboll av Rosenborg. Hon bjuder på nyproducerade ”Game”, som ännu inte släppts – en riktigt poppig låt. Den lite soulig touchen som finns i andra låtar, är borta. Men rösten, den sköra och hesa, är sig lik. Mera djup och styrka återfinns i genombrottslåten ”Push Play” och starka ”Dragon.”
Behållningen under kvällen är mer glädjen på scen, skämten på den melodiska göteborgskan, samspelet musikerna emellan och energin än själva låtarna.
Hon presenterar sina musiker som ”mannen med den vackra rösten”, ”fiskaren” och ”fylle-Jocke”. Musiken känns lite fadd, kanske för att den spelats så mycket, men det gör inget. Det blir ändå hårt, lite vasst, syrligt, salt och sött. Det är hela Miriam Bryant och det räcker långt.