Ursprunget till konstellationen Sisters of jazz tog sin början när sångerskan Anna Pauline Andersson besökte en utställning där kvinnliga konstnärer visades, samtida med bland annat Gauguin och Monet. Men de hade aldrig fått samma status, vilket även gällde för kvinnor som var kompositörer eller låtskrivare.
Inledningsvis, instrumentalt med Kay Swift som var den första kvinnan att skriva för Broadway. Redan där visar musikerna sina individuella skickligheter, piano, bas, sax och trombon turas om, samspelar. Under andra låten, av husguden Peggy Lee (som skrivit över 600 låtar) träder sångerskan fram. Tar ton med en stämma som är både len och vass. Till en början känns det lite sömnigt. Det stör något att publiken är en slags kulturelit med hög medelålder som applåderar på de rätta ställena och inte en klunga av unga människor som hänförs av själva budskapet.
Trots att gruppen har ett par vikarier, och aldrig spelat tillsammans i denna uppsättning, känns de svetsade. Alla bidrar med skimrande solon. In i femte låten kommer en uppfriskande tempohöjning med ”I remember April.” Publiken vaknar till. Innan nästa låt ”A Sunday kind of love” får vi veta att den skrevs av skådespelerskan Barbara Bel. Hon var mer känd som Miss Ellie i TV-serien Dallas, vilket säger en del om hur osynlig hennes karriär som kompositör var. Saxofonisten Emma Josefsson gör tillsammans med Andersson en både naiv och kraftig duett. Konserten fortsätter med låtar av bland annat Ann Ronell, Nancy Hamilton och Mary Lou Williams.
Den här recensionen kan vara minst en sida lång. Så pass intressant är konserten med Sisters of jazz. Inte bara på grund av gruppens musikalitet utan för alla de spännande berättelser som följer som en röd tråd. Kvinnorna står i fokus. De som dolts förs nu fram. De har inspirerat och influerat. Det kommer Sisters of jazz också att göra.