Alexander Skarsgård i "The northman".
Alexander Skarsgård svingar sitt vikingasvärd med bravur i "The northman", men så fort han öppnar munnen blir det töntigt. "I will kill you, FjölniRR", grymtar han med rullande R.
Alla skådespelarna talar med rullande R för att de ska låta skandinaviska. Men alla talar engelska och alla förstår varandra, oavsett om de kommer från Island eller Baltikum. Himla praktiskt.
Lika lätt är det att kommunicera i "Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter" när handlingen förflyttas till Berlin. Alla tyskar, både mugglare och magiska, talar flytande engelska.
Det är som vanligt och inte mycket att hetsa upp sig över. Det är när man tillför en accent för att låtsas att man pratar ett annat språk som det blir larvigt, som i "House of Gucci" där alla fejkar italiensk brytning i stället för att tala italienska.
Granit Rushiti spelar Zlatan Ibrahimovic som tonåring i "Jag är Zlatan".
Men när Zlatan pratar som Zlatan vill jag ställa mig upp och jubla i salongen. I den fina svenska uppväxtskildringen "Jag är Zlatan" talar alla som i verkligheten: skåningar, ex-jugoslaver och italienare låter precis som de ska och det ger filmen en helt annan trovärdighet.
Svensk film har alltid slarvat med dialekter, från "Kvarteret Korpen" (1963) där nästan alla i Malmö talar rikssvenska, till "Korparna" (2017) där Reine Brynolfsson spelar lantbrukare i Sydsverige men låter som om han nyss släppts ut från Dramaten. I "Utvandrarna" (1971) kunde Liv Ullmans fejkade småländska inte dölja hennes norska, i den nya versionen talar alla rikssvenska, och i "Unga Astrid" talar alla småländska utom självaste Astrid Lindgren, spelad av Alba August.
För alla som någon gång varit utanför Stockholm låter alltihop fel.
Caitriona Balfe, Jamie Dornan, Judi Dench, Jude Hill och Lewis McAskie i "Belfast".
Att tala rätt språk eller dialekt är viktigt, men inte alltid så lätt. En replik i Kenneth Branaghs "Belfast" bet sig fast. Filmen handlar om en familj i 60-talets Nordirland, där striderna mellan katoliker och protestanter tilltar. Pappan i familjen har byggjobb i England och föreslår att de ska flytta dit. Mamman är skeptisk till att bosätta sig bland engelsmän: "Hälften av dem kommer att håna vårt sätt att prata, och den andra hälften kommer att hata oss".
Hennes replik beskriver ganska väl min egen erfarenhet av att vara född i en ände av Sverige med särpräglad dialekt, och växa upp i en annan ände med annan dialekt. Gick det en enda vecka i skolan utan att jag hårdhänt påmindes om att jag inte hörde hemma där? Nej. Och då talade vi ändå samma språk och hade samma hudfärg.
Det gav en nyttig insikt om hur det är att alltid betraktas som en av "dom andra", och hur lite sympati man kan känna för ett samhälle där man aldrig är välkommen.
Hidetoshi Nishijima och Tôko Miura i "Drive my car".
En betydligt mer vidsynt attityd till främmande språk finns i den japanska filmen "Drive my car". Huvudpersonen är teaterregissör och sätter upp Tjechovs "Onkel Vanja" i Hiroshima med skådespelare från flera olika länder. Var och en spelar på sitt språk: japanska, mandarin, thailändska. En stum kvinna framför sina repliker på sydkoreanskt teckenspråk.
Tidigare har regissörens och hans fru improviserat fram manus i sängen. Nu skjutsas han i sin röda Saab av en ung kvinna, som steg för steg berättar sin historia och tar med honom till sin hemby.
"Drive my car" är en film som sätter berättandet och lyssnandet i förarsätet. Är det världsfrånvänt 2022, när krig och upplopp står i fokus? Kanske det. Eller hoppingivande.
Fredrik Kylberg filmspanar var fjärde vecka.