När Laura kommer in i kupé nr 6 sitter där en stor, burdus ryss och hinkar vodka. Hon kommer från Finland, läser ryska i Moskva och ska nu ta tåget till Murmansk för att titta på hällristningar. Ljoha ska dit och jobba. Han är full, dum och stökig – men också väldigt rolig – och de tillbringar flera dygn tillsammans i tågkupén.
Jag ser "Kupé nr 6" på bio tisdag 22 februari. När jag kommer hem plockar jag fram min gamla kartbok, hittar järnvägen och orterna från filmen. Längre söderut på kartan ligger Ukraina, som fortfarande var en del av Sovjet när kartboken trycktes. Jag hittar utbrytarrepublikerna i Donbass, som Putin erkänt som självständiga samma dag, och en bit öster om Ukraina hittar jag Novotjerkassk där förra årets bästa film, "Kamrater", utspelar sig.
Två dagar senare går Ryssland till attack.
En aktuell film berättar om krigets upptakt, i Donetsk och Luhansk 2014. Den heter "Reflection" och finns på strömningstjänsten Draken Film. Valentyn Vasanyovych berättar i tablåer – med fast kamera och utan klipp, som en Roy Andersson utan humor – om en läkare som tas till fånga och torteras av de ryska separatisterna. När förhörsledaren plockar fram borrmaskinen plockar jag fram min telefon för att slippa titta.
"Reflection" är ingen lätt film, men det är rena feelgoodfesten jämfört med den enda ukrainska film jag kan påminna mig att jag sett tidigare: "The tribe" (2014), om en internatskola för dövstumma tonåringar, där killarna misshandlar varandra och säljer sina kvinnliga klasskamrater till lastbilschaufförer.
Ukrainarna gör säkert sina egna deckare och komedier också, men det är prisbelönta filmer som "Reflection" och "the tribe" som hittar hit. "Donbass" (2018), "Atlantis" (2019) och "Klondike" (2022) handlar också om kriget i utbrytarrepublikerna, men finns ännu inte att se i Sverige.
Det är även tunnsått med filmer som utspelar sig i Ukraina.
"Mr Jones" (2019) berättar om en brittisk journalist som besöker Ukraina under den svåra svältkatastrofen, Holodomor, på 30-talet. Filmen är inget för känsliga tittare.
Actionthrillern "Tenet" (2020) inleds med ett terrorangrepp i Kiev – men scenen är inspelad i Linnahall i Tallinn (jag har varit där). Och Netflixserien "Chernobyl" utspelar sig förstås i Ukraina, men med brittiska och svenska skådespelare.
Det nuvarande kriget blir nog också film en vacker dag. Kanske en amerikansk version där alla talar engelska och Tom Cruise spelar Zelenskyj? Jag vill hellre se ukrainarnas egen version.
Det kan ta några decennier, men det blir alltid bäst när de berörda själva berättar på sitt eget språk, inifrån sin egen historia. Som i Tyskland, där filmare de senaste 15 åren framgångsrikt dissekerat både nazismen och DDR, eller i Polen där efterkrigstiden granskas i "Ida" och "Cold war", eller Bosnien där "Quo vadis, Aida" berättar om massakern i Srebrenica. Eller Ryssland, där veteranen Andrej Kontjalovskij berättade om den bortglömda massakern i Novotjerkassk nästan 60 år efteråt i filmen "Kamrater". Se den, om du tror att all rysk film är förljugen propaganda.
Eller varför inte sovjetiska klassikern "Gå och se" från 1985 (finns på Draken Film), om en tonårspojkes helvetesvandring i Belarus under andra världskriget. Den visar hur det är att bli anfallen av främmande makt.
Kan ingen säga till Putin att han borde gå och se "Gå och se"?
Fredrik Kylberg skriver filmspaning var fjärde vecka.