I Efter revolutionen går han tillbaka till sin egen ungdom då han och hans jämnåriga kamrater brann med revolutionär glöd. Året är 1971 och Gilles som huvudpersonen heter är en skolyngling som upplevt majrevolten 1968 (franska titeln Après mai betyder just "efter maj") och blivit ordentligt radikaliserad.
Filmen börjar med en våldsam drabbning mellan tonåriga aktivister och hårtslående poliser ur insatsstyrkan CRS. Vi får också se hur de unga nattetid täcker sin skola med politisk graffiti och hur de skadar en säkerhetsvakt med sina Molotovcocktails.
Efter denna olycka drar huvudpersonerna sig ur hetluften för en vistelse i Italien hos ett kollektiv som sysslar med politisk film. Gilles börjar tvivla på sitt politiska engagemang och återvänder hem för att utveckla sin konstnärliga talang och att jobba vid filminspelningar.
Jag måste tillstå att Gilles och hans unga vänner engagerar mig som åskådare rätt måttligt. Det saknas både djup och nyanser i personteckningen vilket gör att man aldrig tycker sig komma dem in på livet.
Filmens stora överraskningsögonblick är när Gilles och hans flickvän slinker in på bio och får se Thommy Berggren på duken i Bo Widerbergs Joe Hill-film sjungande Pie in the Sky.