Filmer med en tvåa efter titeln är sällan några mästerverk och det gäller även "Draktränaren 2". Skillnaden den här gången är att den är bättre än den första filmen. Den är en charmig, rolig och sorglig film för både barn och tweenies, som inte är lika naiv som ettan. Storyn är inte särskilt tung, men vackra vyer och en riktigt ond fiende är allt en sommarfilm som den här behöver. Vi får också följa roliga karaktärer som har växt upp en del sedan sist. Eller gör det under äventyret vi får följa den här gången.
Som alltid i sagans värld handlar det om kampen mellan gott och ont. Här finns också utrymme för de offer många måste göra för allas bästa. Det kostar på att vara förnyare och idealist. Jakten på den egna identiteten tilltalar säkert biopublik i en viss ålder, även om den är lite yxigt gestaltad. Romantiken får också stå tillbaka för den bromance som finns mellan den unga vikingen Hicke och hans nattfasa till drake, Tandlöse. När de rastlöst letar sig utanför trygghetens gränser upptäcker de både vackra platser och chockerande bekantskaper från det förflutna.
Filmens kärna kretsar kring vikten av att älska, glömma och förlåta. Inte minst när Hilke förlorar en älskad person, som blir skadad av en trogen vän.
Hela filmen genomsyras av Bamsemoralen "många små kan vinna över en stor". Jag hyllar de fantastiska drakkaraktärer som har utmejslats och den nästan utrotade myshumorn vi såg i Asterixfilmerna förr. Även byn Dräggö med alla sköna karaktärer är en blinkning åt den traditionen, något som skulle kunna utvecklas ännu mer.
Ytterligare en film avslutar trilogin, men jag gissar att den här blir den mest lyckade. 3D-tekniken används väl, trots att isen såg ut som grön plast och hela visningen på Filmstaden fick starta om för att de inte fick ordning på inställningarna först.