Klockan halv ett på natten den 19 augusti 2012 hoppade Tony Scott från Vincent Thomas Bridge i San Pedros hamn i Los Angeles. Självmordet framstod först som ett mysterium, men ett par år senare gick Ridley Scott ut och berättade att hans lillebror hade fört en hopplös kamp mot cancern (som också tog den äldre brodern Frank endast 45 år gammal) och till sist kapitulerat för döden.
Bröderna växte upp i småstaden Tynemouth i nordöstra England. Modern Elizabeth var hemmafru och fadern Francis Percy var överste inom de kungliga ingenjörstrupperna. Den mycket äldre Frank gav sig tidigt ut på sjön. En viktigare person för bröderna var gammelfarbror Dixon Scott som drev en egen biografkedja i regionen.
Precis som sin sju år äldre bror var Tony Scott konstnärligt lagd och utbildade sig på de regionala konsthögskolorna. Som 16-åring spelade han också huvudrollen i den då 23-årige Ridleys regidebut med den vackra kortfilmen “Boy and Bicycle” (1962). Filmen var en uppgift vid Royal College of Art, den kungliga konsthögskolan i London, och i den känner vi igen det estetiska motiv som sedan återkommer i Ridleys filmskapande. Lillebror Tony cyklar planlöst omkring i skuggan av British Steels monumentala stålverk, en industriell miljö som får oss att tänka på senare klassiker som “Alien” (1979), “Blade Runner” (1982) och “Black Rain” (1989).
Så småningom kom också Tony Scott att utbilda sig vid Royal College of Art och 1969 debuterade han själv som regissör med en kortfilm baserad på den amerikanske författaren Ambrose Bierces novell “One of the Missing” (1888). Med en budget på bara ett par tusen pund gjorde han redan då en av sina bästa filmer. Vi förs tillbaka till det amerikanska inbördeskriget och får följa en sydstatssoldat på spaningsuppdrag bakom fiendens linjer. Han blir levande begravd under rasmassorna av ett hus som skjuts sönder av artillerield. Under tiden han långsamt dör minns han tillbaka på sitt liv och hallucinerar om ett annat. Scott tvingar oss här att själva uppleva den mardrömslika situation som vi alla kommer att möta, det faktum att livet tar slut.
Han ville egentligen göra dokumentärer, men Ridley övertalade honom om att jobba på hans reklambyrå i stället för att ”slava” för public service-kanalen BBC. Där fanns det stora pengar att tjäna och under 15 år kom Scott att spela in reklamfilmer och skapade sin egen vilda visuella stil präglad av “sex och rock’n’roll”.
Tony Scott var knappast ensam bland engelska filmare om att satsa på reklam under 70-talet och på 80-talet hade Hollywood precis fått upp ögonen för deras estetik. Engelsmännen hade haft utrymmet att gå längre och djärvare med sina visuella visioner och de amerikanska filmbolagen var trötta på den vänstersinnade samhällskritik som präglat Hollywood under det föregående decenniet. De ville nu äntligen låta publiken ta del av yta i stället för innehåll.
Scott själv ville göra en filmversion av Anne Rices roman “En vampyrs bekännelse” (1976), men det skulle sedan irländaren Neil Jordan framgångsrikt ta sig an drygt tio år senare. I stället fick han uppdraget att regissera en annan vampyrfilm, den mörka och erotiska “Blodshunger” (1983) med David Bowie och Catherine Deneuve i huvudrollerna. Den uppmärksammades för dess förfinande foto och överdådiga scenografi, men föll varken publiken eller kritikerna i smaken.
Det såg ut att bli slutet för Scotts Hollywoodkarriär, men snart blev han ombedd om att regissera filmen “Top Gun”. Anledningen var att han spelade in en reklamfilm för Saab 1983 där en Saab 900 tävlar mot en Saab Viggen. Den visionen var så stark att producenterna Don Simpson och Jerry Bruckheimer ville basera en hel film om det amerikanska marinflyget på den.
Den då 24-årige Tom Cruise var Hollywoods nästa stora stjärna och han fick rollen som den unge piloten Pete “Maverick” Mitchell som antas till den amerikanska flottans elitutbildning i San Diego kallad “Top Gun”. Bakgrunden är att han i sin F-14 faktiskt mött de hypermoderna ryska MIG 28 (som aldrig flugits i verkligheten) i luften och insett att planet är bra mycket bättre och farligare än amerikanerna förstått.
Det kontroversiella med “Top Gun”, som gjorde att många vänsterpolitiskt sinnade filmarbetare inte ville ha med projektet att göra, var att den amerikanska flottan var en viktig samarbetspartner för att över huvud taget få den inspelad. Ja, den kan faktiskt ses som en slags propagandafilm, och mycket riktigt mångfaldigades ansökningar om att tjänstgöra inom det amerikanska försvaret när filmen började visas.
Scott tvingades också göra konstnärliga avkall under tryck från flottan som inte ville se amerikanska flygplan krascha eller skjutas ner i filmen. Dessutom fick den väsentliga romantiska historien skrivas om därför att flottan inte heller ville ge en bild av att kärleksaffärer mellan över- och underordnade var förekommande inom den. Samtidigt försågs inspelningen med flygplan och hangarfartyg och större delen av filmsekvenserna är autentiska från riktiga operationer och övningar.
“Top Gun”blev publiksuccé utan dess like, ensamt ökade den biografbesöken med 45 procent under 1986. Filmen kostade sett till dagens penningvärde knappt en halv miljard kronor att spela in men drog in nästan 20 gånger pengarna.
Utöver att biopubliken häpnade över filmens visuella överdåd blev musiken i filmen väldigt populär och Giorgio Moroder och Tom Whitlock Oscarsbelönades för den. En rad hitlåtar följde, gruppen Berlin fick en USA-etta med balladen “Take My Breath Away” och countrystjärnan Kenny Loggins sålde miljontals singlar med de rockiga låtarna “Playing with the Boys” och “Danger Zone”. Men även många artister sa nej till att medverka på soundtracket, exempelvis den kanadensiske superstjärnan Bryan Adams som tyckte att filmen glorifierade krig.
Även om filmens konstnärliga värde ännu i dag är omstritt bland filmvetarna har “Top Gun” fått en sådan betydelse att den amerikanska kongressens bibliotek valt att skydda den som kulturhistoriskt och estetiskt ovärderlig. I efterhand ser vi kanske framför allt en imponerande utveckling i att återge just flygsekvenser på film, men också något som närmast liknar homoerotisk propaganda. Unga muskulösa män struttar runt i omklädningsrummet i blott handdukar och utstrålar hämningslöst den maskulina narcissism som just krigarkulten handlar om.
“Top Gun” (1986) har beskrivits som den främsta exemplet på hur brittiska reklammakare förändrade hela den amerikanska filmen. Efter den gjorde Scott en rad publikfriande storfilmer i samman anda, som “Snuten i Hollywood 2” (1987), “Days of Thunder” (1990), “Den sista scouten” (1991), “Rött hav” (1995) och “Enemy of the State” (1998).
En film som markant skiljer sig från hans andra och som också är hans främsta är “True Romance” (1994), skriven av geniet Quentin Tarantino som då precis fått världens blickar på sig genom sin banbrytande film “De hänsynslösa” (1992). I en romantisk, svartkomisk, våldsam och rent amoralisk historia låter Scott oss följa Christian Slater och Patricia Arquette i rollerna som ett ungt par som är på flykt från maffian efter att ha stulit en stor last narkotika. Trots blygsam budget vimlar filmen av stjärnor som Dennis Hopper, Val Kilmer, Gary Oldman, Brad Pitt och Christopher Walker. Fylld av popkulturella allusioner och stiliserat våld är den ett postmodernt collage som för samman kärleksromanens sliskiga romantik med gangsterthrillerns brutalitet i något som smakar som ett giftigt bubbelgum. Äntligen fick Scotts visuella vision gestalta något så mästerligt som Tarantinos rännstenspoesi. Resultatet blev en av 90-talet bästa filmer.
Mycket förenade bröderna Scott i deras skapande. De bägge gjorde filmer likt jättelika rörliga målningar och lät alltid människan vara i centrum av dem.
Ridley Scotts filmer består av detaljrika scenografier, atmosfäriska ljus och ljud som långsamt bygger upp stämningar som omsluter publiken. Det genomgående filosofiska temat i hans filmer handlar om den suddiga gränsen mellan det ”mänskliga” och “omänskliga”.
Tony Scotts filmspråk är däremot vilt och flyktigt, han vill fånga energin och rörelsen i varje scen och ständigt ha publiken i sitt grepp. Även om det konstnärliga värdet i hans filmer har diskuterats är det oundvikligen så att Scott blivit en av de mest inflytelserika filmskaparna, ständigt strävade han efter det publikfriande i det kraftfulla, vackra och rena, men också fräcka, pråliga och vulgära. Till skillnad från sin brors verk, är Scotts också på ett existentiellt plan fjärran vår värld, det finns sällan någon riktig anknytning till de samhällen och den tillvaro vi lever i. Hans karaktärer är tämligen enkla och talar i kortfattade snabba repliker, en slags arketyper av i grund och botten anständiga och värdiga människor.
Scotts ande lever vidare. Ikväll har den reklamfilmsmarinerade regissören Joseph Kosinskis satt sprätt på en och en halv miljard kronor i “Top Gun: Maverick”, uppföljaren till Scotts klassiker och med en nu 60 år gammal Cruise i huvudrollen. Samtidigt kommer filmen lägligt när ett nytt kallt krigs vinter just har anlänt, det är inte bara Hollywood som blickar bakåt i förljugen nostalgi.