En intervju med Nisse Sandström kan liknas vid ett stycke god jazzmusik. Man har ramarna medan den vita ytan i mitten ligger öppen för improvisationer och plötsliga utfall. Samtalet blir därefter; livaktigt, oväntat och underhållande. Vid 77 års ålder är Nisse Sandström still going strong.
– Jodå, säger han och nickar.
– Men jag spelar mest på hemmaplan numera. Jag tycker inte om att köra bil i mörker. Dessutom behöver jag inte åka till Stockholm längre för att hitta bra musiker att spela med. Det finns lika bra i och runt Norrköping. Många unga musiker som är fantastiskt duktiga. Martin Perk på De Geergymnasiet är bra på att hitta talangerna.
Vi träffas på neutral plan på ett fik i Åby. Det regnar. "After the Rain" med John Coltrane känns som en passande musikalisk förhoppning om den närmaste framtiden.
Men vi börjar med att blicka bakåt. En ung Nisse Sandström var förband när, den nu 60-årsjubilerande, musikföreningen Crescendo arrangerade sin allra första konsert. 1961 lockade den färska föreningen, eller Jazz Club som man sa, den amerikanske altsaxofonisten John Handy till Folkets hus. Handy hyllades för sin spelning, men även Nisse Sandström och hans mannar fick fin kritik. De "öste hardbop mest hela tiden i både sköna och fula tongångar" skrev NT efteråt.
Vad minns du själv av den kvällen?
– Den har etsat sig fast i minnet. Framförallt för att John Handy var så fruktansvärt bra. Han var klassiskt skolad och spelade med en oerhörd teknik. En virtuos. Mitt eget framträdande minns jag inte lika bra. John Handy var i alla fall uppmuntrande. Jag minns att någon i hans kompgrupp beklagade att de inte hade någon "jazztobak" att erbjuda. Alla fördomar kom på skam när han bara log och sa att han var en "clean cat".
Att just Nisse Sandström drar igång Crescendos jubileumsvecka med sin spelning den 13 november känns fullt logiskt. Ingen artist torde ha uppträtt oftare i Crescendos regi och ingen blir heller lika hyllad närhelst han ställer sig på scenen.
Vad har Crescendo betytt för din karriär?
– Det är framför allt en trygghet. Jag vet att jag alltid har en scen att komma och spela på. Jag har aldrig behövt be eller tjata. Samtidigt är det alltid lika roligt att spela på Crescendo och möta den trogna publiken.
Ännu viktigare, vad har du betytt för Crescendo?
– Det vågar jag knappt uttala mig om. Jag kanske medverkar till att det kommer mycket folk. Vi trivs tillsammans. Ett tillstånd som man ska vara väldigt glad över. Jag är ju själv en jazznörd, en diggare, som pratar samma språk som Crescendos publik. Och så försöker jag hitta och lyfta fram unga musiker vars musikaliska personlighet ännu inte har utkristalliserats.
Var hör du själv hemma i musiken?
– Mitt i en blandning av swing och bebop. Den musik jag växte upp med. Men numera lyssnar jag mest på klassiskt. Jazz lyssnar jag egentligen bara på när jag ska kolla vissa arrangemang. När det gäller jazz har jag tre principer som jag håller högt. Den ska vara melodisk, ha snygga ackord och svänga ordentligt.
Vad driver dig vidare?
– Att hamna i det slags berusningstillstånd jag kan känna av bra musik. Det finns en glädje i att analysera musik och göra egna arrangemang. En eufori som är svårt att uppnå i andra sammanhang. Jag tror på jazzens framtid och vill gärna tro att jag bidragit till att bygga broar mellan generationer inom musiken.
