Schyffert dissar Norrköping – igen: "Vad fan håller de på med?"

Henrik Schyffert backar inte från sin tidigare kritik – nu delar han ut en ny känga mot kulturpolitiken i Norrköping. Dessutom berättar han om turnéer med Blur, det exklusiva ordensällskapet han är med i och när han sa nej till en brittisk stjärnkomiker.

"Men när jag nu är ute på turné och möter rockband på någon vägkrog så känner jag att de inte har det så jävla lätt alltså. Att det är ens jobb när man är 47 år och man hoppas få ett gig, att få spela klaviatur med Tommy Nilsson i en kyrka liksom. Det är tufft."

"Men när jag nu är ute på turné och möter rockband på någon vägkrog så känner jag att de inte har det så jävla lätt alltså. Att det är ens jobb när man är 47 år och man hoppas få ett gig, att få spela klaviatur med Tommy Nilsson i en kyrka liksom. Det är tufft."

Foto: Emil Oskar Andersson

Kultur2025-01-19 10:07

Jag packar ihop mina grejer på redaktionen för att gå till Konsert & Kongress där Henrik Schyffert ska uppträda med sin show "Schyffert Forever". Det är en grå onsdag i november. Jag kollar snabbt mitt Instagram-flöde och ser att han lagt upp en video från Linköpingshaket Hakepi. I den driver han med sig själv, säger till mannen i kassan att "även vi på tv måste käka ibland. Det blir kebab."

Vet du vad Hakepi står för? frågar jag efter att vi tagit hand i logen bakom scenen. 

– Jag tänker att det är ett sånt där sydvietnamesiskt ordspråk om att maten är livets själ eller nånting, säger Henrik Schyffert med ett skratt.

Jag tror inte ens att många i Linköping vet att Hakepi står för Hamburgare Kebab Pirog. Det är ett klassiskt ställe här i stan.

– Haha! Det är ju ett fantastiskt namn! Ja, verkligen klassiskt. Jag har stått där någon natt också. 

Busringningar med Hassan, Nile City, I manegen med Glenn Killing, Percy Tårar, Torsk på Tallin, scenföreställningen The 90's, rockbandet Whale, guldbaggevinnande regissör, ja listan över Henrik Schyfferts framgångar kan göras lång. Min bild är att nästan allt han tar i blir till guld.

– Ja, det där är ju skitsnack. Allt jag tar i blir inte till guld. 

Men så här då, det känns som att folk kommit och gått under åren men att du på något sätt har hållit dig kvar. När du körde "Schyffert Forever" i Linköping i våras sålde den slut, höstföreställningen likaså. I slutet av februari kommer du tillbaka och det är bara några ströbiljetter kvar.

– Det är en jävla skillnad att säga att allt jag rör vid blir till guld och att liksom sälja lite biljetter i Linköping. No offence. Man kan ju också peka på, säg Max Martin, och säga att allt han rör vid blir till guld och då stämmer ju det uttrycket inte alls in på mig. Men absolut, om man ser på det stora hela så har det gått ganska bra. Jag tror att det är en stor skopa tur, jag har hamnat i rätt sammanhang med rätt folk vid rätt tidpunkter. När jag och Fredrik Lindström pitchade föreställningen "Ljust & Fräscht", som skulle handla om hur Sverige håller på att renovera och inreda ihjäl sig, så fick vi frågan: "ska ni skämta om soffor"? Ingen ville ha med det att göra. Men så kom det där teppanyakihälls-artikeln i Dagens Nyheter och de här livsstilsmagasinen. Vi låg liksom precis, precis före den där vågen med den där föreställningen. 

undefined
Henrik Schyffert: "Det är en jävla skillnad att säga att allt jag rör vid blir till guld och att liksom sälja lite biljetter i Linköping. No offence."

Har det inte varit din grej hela tiden, att du haft den där fingertoppskänslan?

– Jo, men det går inte ut på att jag sitter och tänker med fingret i luften. Vart är världen på väg? Så är det inte. Att skriva en sådan här föreställning tar ungefär 1,5 år. Det går inte att lägga så lång tid på något genom att spekulera i om det kommer att bli trendigt, det finns inte på kartan. Men är jag är ärlig mot mig själv och verkligen pratar om saker jag tycker är intressant så är det som Gunnar Ekelöf skriver: "botten i dig är botten också i andra". Så intressanta är inte vi människor, så unika är vi inte. Så om jag tittar tillräckligt noga ner i avgrunden så stirrar avgrunden tillbaka, och då säger den vad som är sant. Och då stämmer det in på fler personer än bara med mig.

I slutet av sommaren berättade Henrik Schyffert för Corren om sin stora kärlek till Linköping och sitt gränslösa förakt mot Norrköping.

"Norrköping kan jag snacka skit om hur länge som helst! Sura jävlar alltså, där är det trögt" var en av sakerna Henrik Schyffert sa då. 

Det blev ramaskri i Norrköping och tidigare ordföranden i kommunstyrelsen, Lars Stjernkvist (S), lovade att raka av sitt ikoniska krulliga hårsvall om Norrköpingspubliken inte "dränkte Henrik Schyffert i skratt och applåder" vid nästa föreställning.

undefined
Lars Stjernkvist lovade att raka av sitt ikoniska krulliga hårsvall om Norrköpingspubliken inte "dränkte Henrik Schyffert i skratt och applåder" vid nästa föreställning.

Roligt att du blev ansiktet utåt för kampen mellan Linköping och Norrköping. 

– Så här är det när man försöker vara rolig i tidningar - det är helt omöjligt. Jag och journalisten skrattar och skojar men det är ju svårt att få med det i text. När det står svart på vitt framstår man ju som en idiot, jag fattar att Norrköping blir förbannade. Men i grunden var jag nog förbannad på dem. Jag var ju i Norrköping och spelade och när de förklarade vad som skulle göras med det där konserthuset så tänkte jag: "vad är det för jävla rövhål till politiker?". Alltså, den där stan, vad fan håller de på med? Den kritiken var korrekt från min sida. 

Det Henrik Schyffert syftar på är den kulturpolitik som Norrköping har haft sedan valet 2022. Kultur- och fritidskontoret lades ner och inkorporerades i Tillväxt- och utvecklingskontoret. Samtidigt valde styret att sälja driften av konserthuset Louis De Geer med ambitionen om att kulturen skulle stå på egna ben och finansieras mindre av skattemedel. 

När jag växte upp i Linköping var Norrköping den stora kulturstaden i regionen – fattigare men roligare och kreativare. Men de senaste åren verkar det ha ändrats och Norrköping verkar vilja bli ett lite mindre Linköping med fokus på näringsliv och innovation.

– Om man tittar på de senaste 10 000 åren så har alla framgångsrika städer och länder haft en fungerande och viktig kultursektor. Att man tror att man kan växa som stad utan kultur är helt idiotiskt. Men det som är svårt med kultur är ju att det inte är så mätbart som arbetslöshetssiffror och bidragssiffror är. Men i långa loppet så är det ju viktigt. Fråga Åmål, en film och sen vet hela jävla Sverige var det ligger.

undefined
Henrik Schyfferts senaste föreställning "Schyffert forever" har sålt slut två gånger i Linköping, till föreställningen i slutet av februari finns det endast fåtal biljetter kvar.

Vad är din bild av Linköping? 

– Det är alltid bra i Linköping. När vi hade vår första riktiga standup-turné 2004 eller 2005 så var Linköping det första konserthuset som vi sålde ut. Det var jag, Johan Glans och David Batra och det kändes som att standup aldrig skulle bli lika stort som då. 

Din pappa, som väl var stridspilot, har han någon Saab-koppling? 

– Absolut, min pappa jobbade på Saab och har flugit en del från Linköping. Jag har faktiskt flugit SK 60 (Saabs numera pensionerade skolflygplan reds. anm) i Linköping. 

Wow, men inget stridsflygplan?

– Jodå, jag har flugit i JAS och Lansen. Och alla som har flugit Gripen får också gå med i Gripenorden, så jag fick åka ner till Linköping för några år sedan för att bli invald och äta smörgåstårta. Jag är helt besatt av den där flygvärlden.

I flera intervjuer har Henrik Schyffert sagt att komikeryrket var B-planen för honom, att hans dröm som ung alltid var att bli rockstjärna. 1992 startade han och kompisen Gordon Cyrus bandet Whale och deras första spelning någonsin gjorde de på Skylten i Linköping. 1993 slog de internationellt med hitlåten "Hobo Humpin’ Slobo Babe" och fick turnera med den tidens storheter som Blur, Placebo och Tricky.

– Jag kunde inte njuta av det där någonstans. Jag vill så himla gärna att det där skulle lyckas. Jag var så himla jobbig mot alla hela tiden.

Jobbig på vilket sätt? 

– Jag hade åsikter om allt och var arg på alla som inte tyckte likadant som jag. Jag kunde liksom inte ta in att en bild var lite sned eller sådana saker. Jag var livrädd för fanns inget som var viktigare för mig. Jag måtte jättedåligt under den där perioden, det var inte kul någonstans.

Jag drömde också om att bli rockmusiker och ibland kan jag komma på mig själv att liksom komma underfund med att det inte kommer att hända. Hur är det för dig?

– Nu har jag gett upp det. Men jag har verkligen behövt att bearbeta det. Jag hörde Powerage med AC/DC när jag var nio år och insåg att det där var det enda jag ville hålla på med. Tills jag var typ 30, då gav jag upp det. Men det finns inget bättre än att vara fyra pers på en scen och titta på varandra, höra någon räkna 1, 2, 3 och så händer allt samtidigt. Det finns inget som slår den känslan. Har man gjort det en gång så är det som heroin, man vill bara ha mer. 

undefined
"Men när jag nu är ute på turné och möter rockband på någon vägkrog så känner jag att de inte har det så jävla lätt alltså. Att det är ens jobb när man är 47 år och man hoppas få ett gig, att få spela klaviatur med Tommy Nilsson i en kyrka liksom. Det är tufft."

Men det hände ju ändå för dig, ni turnerade med stora band och hade en internationell hit. 

– Nu i efterhand känns det jättekul att jag fick göra det. Liksom åka turnébuss New York till Los Angeles med Blur 1996, spela 30 gig på 30 dagar. Spela på Hollywood Bowl. Men när jag nu är ute på turné och möter rockband på någon vägkrog så känner jag att de inte har det så jävla lätt alltså. Att åka runt med en nightliner och en teknikbuss, 18 personer på lönelistan och ska sälja ut Västerås konserthus, det är tufft. Att det är ens jobb när man är 47 år och man hoppas få ett gig, att få spela klaviatur med Tommy Nilsson i en kyrka liksom. Det är tufft. 

Det är dags att avsluta, om 18 minuter ska Henrik Schyffert ligga på en divan när dörrarna till Crusellhallen öppnas. Någon sorts installation, få folk att tänka "vänta nu, är Henrik Schyffert redan på scenen... och ligger han på en divan och tittar på oss". Men innan dess vill jag fråga en sista fråga.

Vi pratade om alla olika grejer som du har gjort och det har känts som att du alltid varit på väg mot nästa projekt. Du är 56 år i dag, var ser du dig om 5-10 år?

– Just nu är jag i ett läge där jag känner; fan om jag får fortsätta så här bara, då är jag jättenöjd. Om jag bara får klamra mig fast med naglarna i den lilla skärva till karriär jag har, då är jag jättenöjd. Man säger ju uppåt framåt, men uppåt har jag lagt ner. Nu är det mer bara att försöka hålla en liten framåtrörelse. Jag kan till och med tänka mig att den kommer trappas ner lite och att det också är okej. Eddie Izzard frågade för några år sedan om jag ville var förkomiker för honom på två gig i England. Och det vill jag förstås, egentligen. Men så börjar jag tänka, vad krävs det av mig? Alltså jag måste ju lägga om hela mitt liv för att stå på en jävla arena i Manchester. Kanske lägga ett år på att skriva om materialet till engelska och sen åka runt och testa, berätta för familjen att jag kommer vara borta i tre månader. Det är det inte värt alltså. Klockan går, så många svängar har jag inte kvar. Jag är mycket hellre i Linköping en grå onsdag i november.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!