Skogsröjet: Bandit Rock Stage
Fredag 3/8
Betyg: 4
Som om en magnet funnits intill Bandit-scenen dras människor mot den. Det kan ju tänkas att Hammerfall, som hängt med sedan början av 90-talet, inte längre har sådan dragningskraft. Dessutom kom deras senaste platta ut för två år sedan, inte helt färskt med andra ord. Men bandet har något tidlöst, en ton som lockar alla dess åldrar. Men hela akten känns rutinmässig, som om de kunde vakna mitt i natten och köra samma grej. Taktfast som ett hjärtslag ta ton och jobba sig uppåt, högre, inåt. Från Hector´s Hymn, till Any means Necessary då nävarna hamrar i luften. I säkra Last man standing tar publiken över sången. Det hela är som på beställning. Ett tryck på rätt knapp och publiken följer, bandet gör liksom allt rätt, och det vore befriande med en rebellisk touch. Jag tror att min mormor, om hon gett metal en chans, hade gillat Joacim Cans och hans gäng. Alla förstår sig på rimmen och kan sjunga med, det är lätt och lagom. Cans stämma kan ännu spräcka glas, är ruskigt tydlig och kan leta sig in i mörkaste vrå. En storhet i sig som har sin givna skara av fans. De levererar helt efter vad som förväntas av dem. Det är helt ofarligt, varken för mycket eller för lite. En hetta anas i Dethrone and Deny och stiger ytterligare några grader i Let the hammer fall då Cans får publiken att gapa i ett mantra. Toppen kommer så klart med deras största hit Hearts on fire
Hammerfall får en extra betygshöjning för att de är ett band där alla medlemmar har en lika stor och självklar plats, men framför allt för den glädje de utsöndrar, som sipprar ned bland publiken och fastnar i det mest motsträviga hjärtat. Hearts on fire, ingen tvekan, men det kommer kännas fräscht med nya låtar som utlovas under nästa år.