"Vi vill friheten för frihetens skull och i varje särskild situation. Och när vi vill friheten upptäcker vi att den helt och hållet beror av andras frihet och att andras frihet beror av vår." Orden är Jean-Paul Sartres och står som motto i Petter Bergmans diktsamling "Den 20 december och andra dikter".
Titeln är kanske inte helt tydlig idag, 48 år efter den gavs ut. Söker man på nätet så ser man att minnet av den 20 december 1967 fortfarande hålls levande, främst inom vänstern. Den 20 december hölls en stor Vietnamdemonstration i Stockholm. Demonstranterna avsåg att tåga till den amerikanska ambassaden men polisen svarade ovanligt brutalt. Många greps och misshandlades offentligt. Händelserna kom att sätta djupa spår i dåtidens offentliga debatt och politiska diskussioner, på liknande sätt som de så kallade Göteborgskravallerna 2001.
Petter Bergman skrev en dikt om demonstrationen. Den 4 januari 2016 vaknar jag med dikten i bakhuvudet, och jag är först inte säker på om den framträtt ur minnet eller drömmen. Bergmans bok finns bokhyllan. I fullt vaket tillstånd tar jag fram den och läser de rader som väckte mig ur sömnen: "Aldrig mer tilltron./ Aldrig mer den självklara hemkänslan".
Han skriver om hur han trodde att Sverige var "en lite fumlig välvilja, ett försök, en essay i det goda samhället". Och några rader i diktens sista strof är magnifika: "(...) vi måste öva oss alltmer i det mänskliga. För vi är ljuset som ger skuggan skugga men också ljuset som ger ljuset ljus."
Och även om vi anser oss leva i ett upplyst land eller inte: glöm inte dina id-handlingar innan du ger dig ut i detta land som just nu rymmer mer mörker än ljus.