Vi måste förstå de kränkta unga männen i förorterna

Haris Agic ifrågasätter ifall våldet i förorterna verkligen kan skyllas på "toxisk maskulinitet". Är inte bristen på kärlek och förståelse problemet?

Kultur 23 november 2022 19:00

Kulturdebatt

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla”.

Dessa ord, som nedtecknades av Hjalmar Söderberg redan i början på det gångna seklet, väller fram från Hörsalens vackra scen och fyller lokalen till brädden mitt under pågående Kulturting en mild oktobernatt 2022 i Norrköping. De uttalas av Saman Sokhanran, grundare och konstnärlig ledare av landsomspännande tävlingen Ortens bästa poet, när han talar om vikten av tillit och att utgå ifrån och bygga vidare på det som fungerar väl istället för att fokusera på det som kanske inte fungerar särskilt bra i arbetet med unga. 

undefined
Unga män och andra angrep polis och hängav sig åt skadegörelse under upploppen i Navestad i påskas.

Det är svårt att tänka sig någon som inte kan känna igen sig i dessa rader, oavsett bakgrund. Men denna kväll bär de kända orden på en sanning om förortsungas liv i utsatthet som allt som oftast tycks hamna i majoritetssamhällets döda vinkel. Resten av kvällen är jag oförmögen att tänka på annat än det ogästvänliga enfald till berättelse som dessa ungdomars liv gång på gång tvingas in i.

undefined
Är det kärlek och förståelse som kan få de unga kränkta männen att sluta med våldet?

När Jens Lapidus, före detta advokat och författaren bakom succén "Snabba Cash", drar slutsatsen att gängskjutningarna beror på ”de bräckliga männen som känner sig kränkta till livet av minsta lilla fjärt” (DN 22-10-23) känner jag hur någonting brister inne i min bröstkorg. Jag ser en förenkling som ännu en gång används för att rama in tusentals ungdomar i en berättelse som frigör de privilegierade från ansvar och dåligt samvete men sänker ner de som redan är mest utsatta i ett avgrundsdjupt mörker.

Jag tror inte att analysen om en "toxisk maskulinitet" är fel, me det är inte hela sanningen. Det är också sant adjektivet "kränkt", både som egenskap och som tillstånd, numera är en etablerad politiserad förolämpning som också används i formen "snöflinga"och som har sitt ursprung i extremhögern för att i nedsättande termer beskriva alla människor som kämpar mot maktstrukturernas förtryck. Varför tillgriper Lapidus detta ordval?

undefined
Hjalmar Söderberg och Pierre Bourdieu.

Den franske antropologen Pierre Bourdieu talade om olika sorters kapital: ekonomiskt, socialt och symboliskt. Det samhälleliga livet liknade han vid "sociala lekar" där vi navigerar oss fram i våra roller och status med hjälp av dessa olika former av kapital. Att sakna en form av kapital kan helt eller delvis kompenseras av en annan form. Socialpsykologen Philip Lalander beskrev detta i sin bok "Respekt – gatukultur, ny etnicitet och droger" med en sällsynt klarhet. Gatan, våldet och drogerna blir en arena där unga chilenska män i utsatthet i 80- och 90-talets Norrköping kan vinna respekt och erkännande. Liknande analys gör antropologen Philippe Bourgois i sin studie av East Harlems knarklangare "In Search of Respect: Selling Crack in El Barrio". 

Våld kan naturligtvis inte förklaras enbart med social exkludering. Men det kan inte heller förklaras med toxisk hypermaskulinitet enkom. Och apropå tesen om toxisk hypermaskulinitet så är den ingalunda begränsad till tuffa förortsgrabbar utan är i allra högsta grad tillämpbar på "arga vita män" och diverse krigsstinna Breivik-wannabees

undefined
Haris Agic tycker att Jens Lapidus analys av våldet i förorterna är för grund.

Sanningen är att det finns många saker i Lapidus text som jag finner förnuftiga och tänkvärda. Framförallt hans tanke om att ”den som säger sig ha en enkel lösning har missförstått frågans komplexitet”. Tyvärr så lyckas inte han själv briljera på den punkten då han, antagligen gripen av förtvivlan inför allt gängrelaterat våld vi bevittnar i dag, alldeles för lätt ger efter för förenklingarnas löfte om ro. 

Vi är många som delar denna förtvivlan och längtar efter samma löfte om ro. Men vi gör klokt i att söka undvika förenklingar. Svårt. Men nödvändigt. Och där vetenskapen och den politiska diskursen inte räcker till, då kanske vi kan söka visdom i konsten. Och, varför inte, i kärleken?! För nog är det så att alla vill bli älskade; den mjuka killen som inte kan slåss, den fattiga killen med taskiga framtidsutsikter, den tuffa killen med pistolen i fickan likväl som den sorgsna systern som förlorat en bror. Vi alla vill bli älskade! I brist därpå… 

Saman Sokhanran avslutar Hjalmar Söderbergs tankar: ”Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst”.

Till vad pris som helst?

Kärlek borde aldrig vara så dyrt.

Haris Agic, socialantropolog samt strateg inom demokrati och inkludering på Norrköpings kommun

x

xx

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

 
 
 
 
 
 
Kommentera
Läs mer!

Anna Larsson kämpade mot Symfoniorkestern med sin varma stämma

Anna Larsson kämpade mot Symfoniorkestern med sin varma stämma

Therese Bohman får Broocmanpriset

Litteratur
Therese Bohman får Broocmanpriset
Visa fler
Ämnen du kan följa