Det är lekfullheten, glädjen och spexet, den muntra kaxigheten, som slår emot en när man läser Harriet Löwenhjelms dikter. Därför blir det så mycket smärtsammare när man kommer till de dystra och svårmodiga dikterna mot slutet. "Vad det är gräsligt triste att leva" lyder det suckande omkvädet i vad som möjligtvis var poetens allra sista dikt, innan tuberkulosen krävde hennes liv.

När hon gick bort 1918, bara 31 år gammal, hade inte mer än en handfull dikter publicerats i en egenhändigt bekostad utgåva på 50 exemplar. När nu hennes Samlade dikter ges ut, för första gången i komplett skick med många tidigare otryckta arbeten och rikligt med Löwenhjelms egna illustrationer, får vi en bred inblick i poetens egensinniga värld. Tillsammans med sin lillebror skapade hon fantasilandet Clondyke och lät dess medborgare, som Peter Cajus Vivotrasca och M. P-son Lejonancker, signera hennes dikter. Hon iklär sig olika roller och tycks i sina verser skrattande rusa igenom en maskeradkammare.

Mycket av Löwenhjelms produktion är tillfällighetsdikter och bagateller, "tramsverser" som hon själv kallade det. Men det är för det mesta roande trams, med en smittande språkglädje och ett spralligt humör.

Hon leker med främmande glosor, rimmar vilt och vanvördigt, drömmer sig bort till exotiska sagovärldar och färggranna historiska tider, uppfinner nya ord: "Jag är sjuk och pömsilurig/har försträckt min tossaink./Tänk att drassla på en tjurig/fosse-tosse, föga flink."

Det ger en kontrastrik inramning åt de sista gripande bönerna inför döden, som dessa hennes mest kända rader som inte slutar beröra hur många gånger man än läser dem: "Tag mig - håll mig - smek mig sakta!/famna mig varligt en liten stund/Gråt ett grand för så trista fakta!/Se med ömhet mig sova en blund."