RECENSION Det var en lite annorlunda programsammansättning vid torsdagens SON-konsert. Kanske inte helt utan komplikationer då de två verken efter paus, musik av Ingvar Lidholm och Igor Stravinsky, tenderade att ta ut varandra. De talade bägge främst till den analytiska delen av hjärnan. Lidholms avslutande adagio blev till en välbehövlig oas.

Desto mer av pulserande romantik före pausen, dels med Molly Kiens ”Pyramid”, ett klangstycke musik om väntan och förväntan med avtagande och tilltagande skeenden och melodiska motiv, dels Johannes Brahms ”Dubbelkonsert för violin och cello”, ett dramatiskt samtal om relationer.

Hemmaspelaren Johan Dalene var tillsammans med cellonestorn Torleif Thedéen aftonens stora dragplåster. De hade god draghjälp av Johannes Brahms sista orkesterverk ”Dubbelkonserten” från 1887. Kombon var unik för sin tid.

Artikelbild

| Violinisten Johan Dalene och cellisten Torleif Thedéem tillsammans med Norrköpings symofniorkester. Bilden från konserten i Linköping 27/2

Det är glädjande att notera Dalenes musikaliska utveckling; tonen har blivit större, tekniken vassare och attityden finns där tydligt. Tillsammans förde musikerna en dialog som gick rakt ut i salongen. Här fanns den kraftfulla energin, den mogna värmen och den gemensamma färdriktningen. Det gick inte heller att ta miste på Thedéens mentorskap för den unge kollegan.

Den emotionella kraften i den mjukt böljande andra satsens tongångar gav mig vällustrysningar. Musikanterna med och mot varandra i en process från särskilt till samstämmighet.

Symfonikerna visade sig från sin vassa sida i både Lidholms ”Toccata e Canto” och Stravinskys ”Symfoni i C”, men det kändes mer duktigt än berörande. Här kom unga dirigenten Giedrė Šlekytės sakliga teckengivning väl till pass.

Michael Bruze