Gripen av Jens Hansens kontrollerade experimentlusta närmar jag mig hans skulpturala former i olika metaller, stramt logiska och alltid med en vertikal linje för att behålla den kontrapunktiska rörelsen. Utan den faller varje tredimensionellt verk platt. Spänningsförhållandet mellan material och rörelse är centralt för upplevelsen. Det blir extra tydligt i hans serie ”Fjärilspositioner” där stålvingarna synes lätta och skira under sin framfart.

Plexiglas och stål, slitstarka och obarmhärtiga material transformeras här till frivola vingar, fjärilar och horn. Ljuset blir spektrallikt i delarna av borstat stål och betonar verkets rörelse uppåt och utåt. Eller nedåt som efter en fullbordad krasch: Med sin brutna ”Ikarosvinge” famnar Hansen hela berättelsen om tragiske Ikaros vars vingar av vax smälter och han störtar i havet.

Det är fint att se skisserna som förklarar arbetsprocessen; hans strängt konkreta arbete med att kombinera separata element till en bärande helhet och därpå utflykterna i fria associationer bortom tvingande konstruktionsregler.

Artikelbild

Arbetsskiss. Av Jens Hansen. Foto: Catrin Villaume Fägerstrand

Återigen, spänningsförhållandet mellan ett konsekvent, monomant linjebyggande inom vilket två kreativa punkter är valda; en inuti verket och en på distans och därpå ett experimentellt kullkastande av alla normer genom vilda exkursioner ut i avantgardets frihet. Hansen tänjer på materialens gränser, skapar en tillgänglig figuration och plötsligt uppenbarar sig hans ”Gefjun” med plog och allt, gudinnan som plöjde fram Själland med oxar. Valet av material för hennes ärofyllda uppdrag är självklart brons där jorden färgats gyllenbrun.