Först kom Ingrid Carlbergs "Det står ett rum här och väntar på dig...", Berättelsen om Raoul Wallenberg. Sedan Bengt Jangfeldts Raoul Wallenberg, En biografi. Båda författarna beskriver kronologiskt titelpersonens liv, från födelsen i augusti 1912 till försvinnandet
i januari 1944. Bägge visar hur katastrofer kan mobilisera oanade krafter hos en enskild människa och förvandla henne från ingen till hjälte.
Böckernas höjdpunkter är de fasans månader i Ungern 1944-1945, då Eichmanns dödsmaskineri
i rasande fart utplånade den sista resten av Europas judar. En ung svensk, utrustad med svenskt diplomatpass och pengar från den amerikanska hjälporganisationen War Refugee Board, blev den som ingöt mod i en folkgrupp som mist allt hopp. Överallt var han: smart, snabb, orädd eller sjungande för en liten skrämd unge som han höll i famnen.
Carlberg inlemmar i sin berättelse den tragedi Raouls försvinnande innebar för hans mor, styvfar och halvsyskon. Hon ägnar 250 sidor av sin 800-sidiga lunta åt spåren och sökandet efter den försvunne. Jangfeldt begränsar samma ämne till 100 av sina 560 sidor.
Bengt Jangfeldts Wallenberg-bok har bredare bildmaterial än Ingrid Carlbergs. Den är också livligare, mer koncentrerad och djärvare i analysen. Genialt utnyttjar han brev och dagböcker och låter i långa citat Raoul och dennes samtida tala direkt till oss.
"Oh, mamma, hur skall det gå med vårt lilla barn?" frågar 21-åriga Maj Wallenberg i brev sin svärmor, sedan hennes 23-årige make dött i cancer tre månader innan Raoul föds. Och Rolf af Klintberg, gymnasistkompis till Raoul, basunerar glatt ut att denne på biografen Röda Kvarn "telefonerade efter våra patentluder". Sägas skall att det var två skolflickor.
I Ann Arbor i USA, där Raoul studerade arkitektur, ville hans lärare i teckning och måleri, professor Jean Paul Slusser, göra konstnär av honom: "Han var en av de smartaste och bästa studenter jag haft under mina trettio år", säger professorn och berättar hur Raoul "långsamt och kanske en aning sorgset" informerade honom om sin familj och vilken utbildning den förväntade sig av honom.
Farfadern, diplomaten Gustaf Wallenberg, styrde kärleksfullt men benhårt sonsonen trots att de ytterst sällan sågs. Amerikansk mentalitet med tro på sig själv, internationell oavlönad praktik och sedan en befattning som ledare, uppnådd inte genom förbindelser utan genom begåvning och kunskap, så såg farfars agenda ut, medan pojken ville tjäna pengar: "En hustru vill jag nog också ha", skrev 24-åringen, "men jag tror att jag än så länge sätter pengarna först."
Så fick 32-årige Raoul uppdraget att från juli 1944 rädda judar i Budapest. Dag och natt var han i selen. Med skyddspass, skyddat boende, mat och mediciner skred han till verket. Han bluffade, tjatade och skådespelade sig fram. Hemligheten var hans självförtroende, skriver Jangfeldt.
Från Donaus kaj sköts judar rakt ned i det iskalla vattnet. De var sammanbundna tre och tre och skott ödslades bara på den mitterste. Många av mördarna var barn mellan 13 och 15 år. På andra Donaustranden i nattmörkret väntade Raoul Wallenberg och sjukvårdspersonal
i Röda Korsbilar, medan simkunniga bland Raouls personal dök efter överlevande.
Innan Raoul skickats till Budapest hade man som målsättning att totalt rädda ett par hundra judar. Tack vare Wallenberg undkom tiotusentals.
Ingrid Carlberg antyder att Wallenbergs bil kanske hade guld och andra dyrbarheter gömda i bensintanken, när han togs av ryssarna i januari 1945. Jangfeldt konstaterar att så förhöll det sig. Enligt Wallenbergs namngivne livvakt rörde det sig om 15-20 kilo guldsmycken.
Rykten började gå att Raoul lagt vantarna på guldet för egen del. Men, betonar Jangfeldt, "Ingenting
i Wallenbergs karaktär och verksamhet antyder att han skulle vara kapabel till något sådant".
Jangfeldt utpekar Sverige och inte Sovjet som skyldigt till att Wallenberg gick förlorad. UD och Marcus Wallenberg junior ställs i skottlinjen. Också Ingrid Carlberg redogör för hur UD:s och Moskva-legationens taffliga agerande kan ha avgjort Raouls öde.
I Budapest förvandlades Raoul Wallenberg från dansant elegant, alltid omgiven av vackra kvinnor, till en i slutfasen orakad, svettig, rödögd man, som somnade av utmattning så snart han satte sig ner, men aldrig förtröttades i sina försök att hitta nya lösningar för att rädda liv.
Det är underbart att se hur Ingrid Carlberg och Bengt Jangfeldt, var och en på sitt sätt, porträtterar humanismens spelrum också i barbariets tid.