Han tillträdde posten som chefdirigent i juli 2012 och konstaterar att de fyra åren gått svindlande fort.
– Det är märkligt hur hastigt allt kan förändras. Sedan jag kom hit har jag gift mig, fått barn och flyttat till USA, säger han när vi träffas efter ett repetitionspass inför avskedskonserterna i Norrköping och Linköping
Numera är han bosatt i Tampa Bay och har i dagarna avslutat sin första säsong som verkställande direktör och konstnärlig ledare vid Florida Orchestra.
Tiden i Symfoniorkestern har naturligtvis inneburit även mängder av yrkesmässiga erfarenheter.
– Orkestern var ju bra redan när jag kom, men vi har vuxit ihop och idag känner vi varandra på ett annat sätt. Många av de bra saker vi åstadkommer sker med större automatik, så hälsoläget för orkestern är gott. Men det stora framsteget är de program som verkställande direktören Karin Veres och jag lagt de här åren. Tillsammans har vi satt ihop konserter som jag mycket stolt över, säger han.
Han nämner Peter Maxwell Davies "Eight songs for a mad king", sopranen Malin Byström i "Arabella", Rufus Wainwrights gästspel häromåret, samarbetsprojekten med världsstjärnorna Håkan Hardenberger och Ann-Sofie Mutter.
– Jag är också glad åt konserterna med några av de lokala körerna, men tänker också på Elin Rombo i "Cavalleria Rusticana". Sverige har bra sångare och insatserna har hört till de bästa i Europa, förklarar han och tillägger att avsikten bakom programsättningen varit att bjuda publiken på musikaliska resor.
Michael Francis har ett långt förflutet som kontrabasist i Londonsymfonikerna, men blev tidigt känd för att i akuta lägen hoppa in som dirigent. Det krävde stort mått av mod, då tiden för förberedelser ofta var minimal. Men det visade sig att våghalsigheten skulle löna sig och genombrottet kom 2007 när han ersatte giganten Valerij Gergiev. Efter det strömmade anbuden in och han dirigerade orkestrar runtom i världen.
– Men jag var fortfarande ganska grön när jag kom hit. Jag hade lång erfarenhet som musiker, men var ganska ny som dirigent, så de ansvariga tog en risk genom att anställa mig, säger han och ler.
Huvudnumret under avskedskonserterna i Norrköping och Linköping är Gustav Mahlers Symfoni nr 5, men det blir också en kväll i Johann Sebastian Bachs anda. Övriga programpunkter är Samuel Barbers "Mutations from Bach" och Leopold Stokowskis orkestrering av "Passaglia och fuga", men spåren går igen också hos Mahler.
– Den femte symfonin kom till under en lycklig tid för Mahler. Under komponerandet spelade han Bach dagligen och det märks i symfonin. Det bidrar till förståelsen av honom, men den mest berömda delen är den fjärde – "Adagiettot" – som handlar om hans frieri till hustrun Alma och när vi närmar oss verket måste vi fånga den romantiska föreställningen bakom musiken, säger han och förklarar att han ser det som sin uppgift att tolka intentionerna bakom verket.
Musiken upptar en stor del av Michael Francis liv, men han läser också mycket – för ögonblicket är det Shakespeare som gäller – spelar golf och cricket, går i kyrkan och lagar gärna mat för avkopplingens skull, men viktigast är familjen och den 17 månader gamla dottern.
– Det är fantasiskt att se hur hon förändras från dag till dag. Det är magiskt, säger han.
Namnet på konserterna är "Lycka och romantik – Bachs och Mahlers lyckligaste ögonblick", men det anspelar kanske inte bara på tonsättarna.