Aldrig har väl De Geerhallens scen varit så tätt packad med körsångare som i måndagskväll när Svenska Gospelverkstaden drog upp publiken ur bänkarna med Gladys del Pilar i täten. Den nyskrivna gospelföreställningen I Have A Dream - A Gospel Story kommer att sättas upp i Washington DC, USA men först är det Sveriges tur. Norrköping är fjärde spelorten i en turné över åtta städer.
Gladys del Pilar tar rutinerat plats som föreställningens stora gospelstjärna och bland övriga i ensemblen märks Gerald T. Smith och Emily Michelle Fletcher liksom Jermaine Harris och Ashley Haynes. De två senare förenas i flera duetter och levererar riktigt snygga wailslingor. Smiths pastor är som hämtad ur sydstatskyrkorna och han spelar ut hela registret av frälsning och tacksägelse på omisskännligt manér. Och vilken röst därtill. Fletchers äldre dam, en riktig krutgumma driver också friskt med kroppslig närvaro, ni vet, rumpgunget, pekfingret i luften, käppen stadigt i andra handen och ”praise the Lord”.
I den övriga, lite större ensemblen är det några röster som utmärker sig, däribland Anne Fagerström i rollen som Maria och Jonas Snitt med ”Follow the Lord”. Här ingår också Eva Hygge i den mer countryrytmiska ”I just wanna be a follower”. Sedan är det dess värre ett litet glapp. Nervositet eller annat? Föreställningens inledning går trögt, bland annat i det dramatiserade avsnittet om mötet mellan körsångerskan Lisa och den äldre medborgarrättsaktivisten Ben. Spänningen släpper men det är svårt det här med gospel. Man måste verkligen tro på det man sjunger och framför allt röra sig i enlighet med den här medryckande sångstilen.
Lite mer synkad dans är ett måste när man, som här, väljer att ställa en mindre grupp allra längst fram på scenen. En viss koreografi hade varit önskvärd när man nu arbetar så hårt med att få med publiken på noterna, vilket man slutligen också lyckas med. Härligt. Ambitionsnivån är hög och den här spel- och sångglädjen får mig att bortse från de mer amatörmässiga avsnitten. Det är också fint att man vågar pendla mellan det seriösa budskapet och driften med det lättsamma uttrycket, jag tänker främst på Smiths och Fletchers ivriga ”halleluja- och tack och lovstötar”. Här bör också särskilt nämnas stora kören med musikklassernas enda egna framträdande under hela konserten och som kom först när vi närmade oss finalen. Här lämnade ensemblen äntligen plats och backade åt sidorna. Ett sådant kort nummer var alltför snålt tilldelat denna välrepeterade masschoir.
Svenska Gospelverkstaden med Lasse Axelsson i spetsen har initierat ett projekt som är viktigt på fler plan än det här konsertmässiga, särskilt med sitt brinnande engagemang för olika ungdomsprojektet. Lovvärt. Lycka till i Washington. Men lägg in några danssteg först. Det kommer att skapa en ledigare spelstil med effekter för rösterna. Allt hänger ihop.