Vid första anblicken handlar det om två byggnader, men egentligen är det en berättelse om olika samhällsideal och synsätt.
Mattias Åkesons konstprojekt utspelar sig i korsningen mellan kollektivism och individualism.
I dagarna har det utmynnat i en vackert inbunden bok, men det består bland annat också av en film och 2013 visades hela konceptet på Galleri 54 i Göteborg.
– Filmen är det centrala inslaget i utställningen, som flyttats till Kolding i Danmark och ska vidare till Norge, berättar han när vi träffas i närheten av Campus Norrköping där han har en tjänst som universitetsadjunkt.
Upprinnelsen har en del slumpmässiga drag, som sedan kom att utvecklas till ett fullskaligt projekt.
– Min fru gjorde en inventering av miljonprogrammen från 60-talet och hon påpekade att ritningarna till nästan alla daghem i Stockholmsområdet kom från arkitektfirman Abramson. Senare upptäckte jag att de under samma tid också ritat Ingmar Bergmans huspå Fårö, säger han och förklarar att byggnaderna intill förväxling påminde om varandra.
Arkitektur är något som intresserar honom, men som förälder har han också funderat mycket på de värderingar som styrt barnomsorgen.
– Det är ju den första institution vi möter i barndomen och jag har tänkt mycket på det här förhållandet mellan omhändertagande och maktutövning, förklarar han.
Arbetet blev möjligt genom ett stipendium som lät honom vistas på Bergmangården, men han fick också en nyckel till ett daghem i Husby där han spelade in filmen under helgerna.
Fotografierna i boken är från inspelningen och några av dem visar vuxna människor i ring som läser ramsor. Han har utgått från Barnstugeutredningen från 1968, som betonar att omsorgen ska ge barnen en så stark samhällsorientering som möjligt.
– Det fanns en tanke som gick ut på att den kollektiva gemenskapen skulle skapa starka individer. På 90-talet slog det istället över i det motsatta, då det ansågs att individualismen krävde ett svagare kollektiv eller en svagare stat, säger han.
Men dagislekarna anknyter också till teater, vilket för vidare till Ingmar Bergman, som lät uppföra sitt hus på en tämligen avlägsen plats där han kunde verka i enskildhet.
– Filmen är svartvit och jag har också använt Bergmans favoritformat, förklarar Mattias Åkeson.
Curatorn Niklas Östholm, som skrivit en av texterna i boken, hänvisar till filmen ”Persona” från 1965 i vilken en av rollgestalterna drar sig undan världen och gå in i tystnad.
En första tanke är att ”Barnstugan” rymmer en subtil samhällskritik, men Mattias Åkeson värjer sig lite mot det och förklarar att han förhåller sig aningen ambivalent till det.
– Jag har inte satt ner foten när det gäller förhållandet individualism- kollektiv och är egentligen mer intresserad av dynamiken som uppstår mellan dem.
Första gången vi träffades ingick han i konstnärskollektivet ”gutengut”, som bestod av studiekamrater från konsthögskolan i Bergen. De inrättade en liten utställningslokal när Navestad förvandlades till Ringdansen .
– Vi har inte samarbetat på tio år, men i januari ska vi ha en retrospektiv utställning i Oslo,säger han.
Genom åren har han sysslat med en rad egna projekt, som många tagit fasta på förbisedda sidor i den svenska samtiden. Samtidigt tycks det också finnas återkommande självbiografiska inslag i konstnärskapet.
Utställningen ”En sång till glädjen” från 2004 handlade visserligen om förhållandet till Europa, men han utgick från barndomskvarteren i Lindö.
– Det första jag gjorde i Bergen var en replik på ett staket som fanns på gatan där jag växte upp, men från början ville jag bli målare, säger han och nämner tidiga förebilder som Staffan Hallström och Torsten Andersson.