Veckan innan Sebastian Lönnlövs personliga debattbok ”Varje dag är en vårdskandal” kommer ut, domineras tidningar och sociala medier av bilden på en undermålig lunchlåda från hemtjänsten i Sundsvall. Torra korvskivor och hård potatis i plastlåda som skall serveras gamla och svårt sjuka människor. Kocken Leif Mannerström rasar. Skribenter rasar. Anhöriga rasar. Kommuner lovar se över rutinerna. Sedan sjunker upprördheten undan i det framvällande nyhetsflödet. Nya skandaler tar plats.
Sebastian Lönnlöv är författare, bibliotekarie och kritiker. Under några år kombinerade han sina studier i litteraturvetenskap med timvikariat på demensavdelningar, och det är erfarenheterna från detta arbete som nu blivit bok. En personlig och reflekterande debattbok. Inte en bok som ropar SKANDAL med stora bokstäver, utan snarare konstaterar att de avvikelserapporter som krävs i äldreomsorgen när något går fel inte längre fungerar, eftersom saker går fel hela tiden. Avvikelserna har blivit det normala – varje dag är en utdragen och lågintensiv vårdskandal i det tysta. Utmattade undersköterskor och oerfarna, outbildade timvikarier lämnar jobbet efter sina fjortontimmarspass och undrar hur mycket de egentligen hann med, om de i stressen och brådskan gjorde något förödande misstag, glömde något eller någon.
Lönnlöv varvar korta betraktelser från arbetet med självrannsakande reflexioner som bär en klar och stilla förtvivlan. Hur ska man räcka till? Hur skall man kunna hjälpa och bemöta dessa mest utsatta och svårast sjuka människor, utan vare sig kunskap eller tid? Timvikariens tillvaro skildras plågsamt igenkännbar för den som varit där – detta att ständigt vara inkastad i situationer som är en övermäktiga – att aldrig ha mandat, kunskap eller rutiner nog för att med trygghet kunna möta människor som är svårt sjuka, ångestfyllda, våldsamma och rymningsbenägna.
I sin text spränger Lönnlöv in citat ur anbud från vårdbolagens upphandlingar, vackra ord om medarbetarnas ”kontinuerliga kompetensutvecklig” och ”stora satsningar på deras hälsa och trivsel” samtidigt som kunden garanterades ”person,-, omsorgs- samt tidskontinuitet” där ”omvårdnaden skall utföras av ett fåtal personer som han eller hon har stort förtroende för”. Citat som i sin brutala kontrast till verkligheten framstår som ytterligare övergrepp mot de gamla. Att språket får användas så vårdslöst, så konsekvenslöst.
I bokens avslutande del räknar Sebastian Lönnlöv alldeles prosaiskt upp vad som rent fysiskt händer med den åldrande människokroppen, konstateranden hämtade ur en fackbok om geriatriska sjukdomar. Lungornas funktion som förändras, hjärtats frekvens som blir lägre, slemhinnorna som förtunnas, tandhalsar som blottas, balansen som försämras, synen som försvagas, njurarna som krymper och så vidare. I sin saklighet blir denna uppräkning mycket vacker när Lönnlöv konstaterar att ”allt detta är förväntade förändringar”. Kroppens nedbrytning och förfall är inte förhandlingsbar. Vi blir skörare, ostadigare, glömskare, mer utsatta och beroende, sådana är villkoren. Konsekvens? Sebastian Lönnlöv skriver: ”Vi behöver hanteras med särskilt stor omsorg.” Hur kunde vi glömma detta?