"För många är den så naturlig som att andas, men i själva verket är den ingen vi kan ta för givet. Pressfriheten är något att slå vakt om", skriver NT:s chefredaktör Fredrik Lagerqvist.
En anställd inom kommunalt bolag: ”Vi har bestämt att allt media skriver om oss ska kollas av ledningen”
En undersköterska på ett äldreboende: ”Vår chef säger att vi inte får träffa er på arbetstid”
En myndighetsanställd: ”På ett möte idag frågade vår chef rakt ut vem av oss som hade snackat med er”
Citaten är hämtade från verkligheten och de kommer från offentligt anställda i Sverige. Att vi nås av den typen av kommentarer är förhållandevis ovanligt, men det blir allt vanligare.
Ett färskt exempel till: Dagen efter kravallerna i Navestad blev jag kontaktad av poliser som menade att NT borde ha låtit bli att skriva om Rasmus Paludans planerade koranbränning. Jag fick förklara att yttrandefriheten gäller åt alla håll och att det hade varit oerhört märkligt om vi hade avstått från att skriva om den planerade demonstrationen. Medietystnad hade inneburit att vi inte uppmärksammat en kontroversiell persons besök i stan. Att vi inte hade nyhetsvärderat som vi borde. Att vi valt tystnad i stället för att belysa och ge alla chansen att bilda sig en uppfattning. Det är självklart för oss att prata med alla sidor. Det var det dagen före kravallerna och det är det också nu, när vi försöker att få svar på hur detta kunde ske.
I dag är det Pressfrihetens dag, en dag då media uppmärksammar vikten av fri press och det fria ordet världen över. Pressfriheten är hotad på många sätt; regimer förbjuder fri press, politiska ledare instiftar lagar som begränsar oberoende media och det förekommer hot och hat mot journalister i syfte att påverka redaktionellt innehåll. Undersökningar visar att mer än 30 procent av Sveriges journalister vid något tillfälle har struntat i att rapportera om ett visst ämne för att undvika att utsättas för hot eller hat.
I Sverige är vi lyckligt lottade. Vi har en fri press. En klar majoritet av det politiska styret tycker att det är en viktig och självklar del i vår demokrati. Men det finns orosmoln. Även i Sverige utsätts vi för hot och hat – och det blir allt vanligare. Och många journalister upplever att det blir allt vanligare att offentligt anställda inte vågar prata med oss av rädsla för repressalier från sin chef. En riktigt skrämmande och oroande utveckling.
Som anställd inom en skattefinansierad verksamhet har man en grundlagsskyddad rättighet att läcka uppgifter till en journalist. Det kallas för meddelarfrihet. Man kan även läcka sekretessbelagda uppgifter till pressen utan att riskera straff – men för säkerhets skull bör man i så fall läcka uppgiften till ett mediebolag där det finns en ansvarig utgivare. Det är därefter upp till den ansvariga utgivaren att bedöma relevansen i uppgifterna och det är också densamme som blir personligt ansvarig för att uppgifterna kommer ut till allmänheten.
Det är också journalistens och den ansvarige utgivarens skyldighet att skydda källan. Att som journalist röja en källa är ett lagbrott som kan ge fängelse. Arbetsgivaren till den som läckt uppgifterna – exempelvis en kommun eller myndighet – får inte på något sätt efterforska vem som läckt. Det kallas för efterforskningsförbud. Att bryta mot det kan också ge fängelse.
Att ta en stund och fundera på vad man tar för givet här i livet är nyttigt. Ja, jag skulle säga hälsosamt. Jag hoppas och tror att du precis som vi på NT ser pressfriheten som en garant för yttrandefrihet och en grundsten för demokrati.