Mycket av den negativa energin i Donald Trumps valkampanj riktades mot Kina – men enligt samma logik kan Tyskland göras till en huvudmotståndare. Och i Tyskland talas redan om närmare samarbete med Kina som motvikt till Trumpadministrationens politik.
Att USA tillverkar allt mindre och importerar allt mer var ett av huvudteman för republikanerna. Och orsaken identifierades tydligt: fusk på den internationella spelplanen. Undermåliga handelsavtal hade bakbundit USA, samtidigt som Kina genom valutamanipulation kunde sälja sina varor onormalt billigt och i samma veva göra amerikanska arbetare arbetslösa.
Men detta slags resonemang kommer inte att stanna där. Exportvärldsmästare, om man ser till bytesbalansöverskott per capita, är inte Kina utan Schweiz och Tyskland. När det gäller Tyskland finns dessutom möjligheten att framställa euron som en artificiellt undervärderad valuta, syftande till att ge Tyskland en konkurrensfördel på andra länders – också andra euroländers – bekostnad.
Påståendets sanningshalt är omtvistad. Nobelpristagaren Paul Krugman, till exempel, menar att det är rätt och fel på samma gång. Ekonomiprofessorn Laurence Kotlikoff påpekar att Tyskland inte bestämmer vilken politik Europeiska centralbanken ska föra och att amerikanska Federal Reserve dessutom har tryckt betydligt fler dollar än vad ECB har tryckt euro under det senaste årtiondet. I den mån någon försöker manipulera värdet på sin valuta för att göra sina varor billigare, säger Kotlikoff, är det USA.
Men möjligheten att beskriva Tyskland som valutamanipulatör har föga förvånande likafullt använts av den nuvarande administrationen i USA. Trumps ekonomiske rådgivare Peter Navarro, för övrigt en av få rådgivare med akademisk bakgrund, hävdade nyligen att Tyskland ”exploaterar andra länder inom EU och även USA” med en ”implicit D-mark” som är extremt undervärderad.
Trots att detta än så länge mest är ett påstående, och ingen uttalad ambition i stil med att upplösa eurosamarbetet, har den negativa uppmärksamheten som riktas mot Tyskland fått långtgående följder. Tidskriften Der Spiegel talar om ett ”fälttåg mot den tyska ekonomin” och rapporterar att regeringen i Berlin alltsedan valet har räknat på följderna av Trumps politik och söker efter alternativ. Om tillgången till den amerikanska marknaden försvåras vill den tyska regeringen, enligt tidskriften, verka för mer handel med TPP-länderna (Australien, Nya Zeeland, Japan, Mexiko med flera). Men ”den största effekten förväntar sig förbundsregeringen av bättre relationer till Kina”, skriver Der Spiegel.
Även prat har sålunda konsekvenser. Och konsekvensen av talet om Tysklands valutafusk blir en högst betydande förändring ur tyskt perspektiv. En Berlin-Peking-axel i handelspolitiken skulle förvisso kanske kunna uppväga de negativa effekterna av Trumpadministrationens protektionism, men det blir en handelspolitik där gemensamma värderingar inte kan spela någon framträdande roll.