Några åker för att cykla i bergen under ett par dagar. Andra åker lite varstans, bland annat till Rapallo, för att njuta av Italien i största allmänhet. Det enda riktigt friska sättet att reagera på bekantskapskretsens utfärder är med stor och bitter avundssjuka. Italien är ju så lockande. Detta uttryckt av en inbiten anglofil som tidigare alltid tyckt Stoke-on-Trent är vackrare än Rom eller Sicilien. Delvis nya tider nu.
Särskilt Rapallo är en pärla i det sköna Ligurien. Alldeles vid havet. Där hade Skottland sin bas vid fotbolls-VM 1990. Vi i presspacket bodde i en lika fin by intill, Santa Marguerita Ligure. Den svenska basen låg ett par mil inåt landet. Dagen innan Sveriges viktiga match mot Skottland var det presskonferens på altanen på svenskhotellet. Utsikt över bukten i fjärran. Glenn Hysén klar för spel efter skadebekymmer.
Jag sköt iväg en fråga mot den svenske förbundskaptenen Olle Nordin:
– Hur förbereder du laget inför en matchbild där inställning kan komma att slå klass?
Sverige betraktades nämligen som det bättre laget, men skottarna kunde kriga till sista hörntand.
– Jag förstår inte frågan, sa Olle Nordin.
Jag upprepade den.
– Jag förstår inte vad du menar, sa Olle Nordin och vände sig åt ett annat håll och vettigare frågor.
Dagen efter slog Skottland Sverige med 2– 1 i en match där inställningen, kampandan och pannbenet till synes spelade en avgörande roll. Sverige verkade inte riktigt...tja, redo.
Ett minne som oväntat väckts till liv i kölvattnet av en allt starkare övertygelse om att man borde åka till Italien lite då och då. Då är det ändå bara ett år sedan jag satt på ett torg i den finfina lilla staden Lecco vid Comosjöns kant och läppjade på en cappuccini och samtidigt ögnade cykelsidorna i Gazzetta dello Sport. Inte för att jag förstod ett ord av vad "gazettan" skrev om cyklisterna och de vindlande bergsetapperna men det spelade mindre roll. Det var känslan. Och på fotbollssidorna begrep jag i alla fall att den svenske målvakten Robin Olsen fick en sexa i betyg i en av sina första matcher med Roma.
Ni märker, Staren tillåter sig att dagdrömma. Nu är det hög tid att återvända till vardagen. Öppna dörren till spalten på vid gavel och låta läsarna få fritt spelrum med tips, idéer, frågor och efterlysningar. Man kan se Nya Staren som en klungspurt där alla gör ett unisont ryck över mållinjen.