Efter åratal i maximal medieskugga, hamnade det trivsamt belägna vindskyddet vid lilla sjön Tolen i Kolmården plötsligt i fokus i lokalpressen härom veckan. Framför allt när elever från Realgymnasiet fick uppdraget att rusta upp den gistna "byggnaden" med fin utsikt över vattnet.
Arbetet gick bra, det gamla blev som nytt igen. Däremot visste ingen exakt hur gammalt vindskyddet var. Mer än att det var just gammalt. Dessbättre är sanningen för det mesta som närmast när man behöver den som mest. Således hörde Ann och Lars Eriksson från Åby av sig och berättade att vindskyddet byggdes av några ledare (Lars Eriksson bland andra) och ungdomar som ett projekt när Friluftsfrämjandet Jursla-Åby drog igång en ungdomssatsning med inriktning på natur och kultur i början av 1970-talet. Den första "riktiga" övernattningen lär han skett den 28–29 september 1973.
En övernattning som Lars Eriksson efteråt skrev om i klubbtidningen under rubriken "En natt med friluftsskolan". Vi saxar lite ur texten:
Natten 28–29 september hade länge varit förstruken i almanackan hos fyra ledare och 30 friluftsskoleelever i Jursla-Åby. Det var den stora dagen, eller rättare sagt natten, då vi skulle övernatta vid vårt basläger vid sjön Tolen i Kolmården.
De sista dagarna före blev hektiska; det gällde att se över, låna ihop och prova utrustning. Timmerkojan hade ännu inget tak, men av begagnade bräder lyckades vi få ett provisoriskt tak på plats.
Tre lånade presenningar räknade vi att bygga provisoriska vindskydd av om timmerkojan inte skulle räcka. Hur många som skulle ställa upp visste vi inte; vi gissade på tio, femton kanske tjugo.
I texten berättas hur sällskapet ger sig iväg i kvällsmörkret, hittar lägerplatsen och börjar bygga sitt tillfälliga bo. En eld görs upp och Lars Eriksson skrev:
Röken stiger rakt upp i mörkret. I skenet från elden ser vi den spegelblanka vattenytan på sjön. Kvällen är ovanligt ljum – vi har tur med vädret.
De äldsta ungdomarna och ledarna delar på eldvakten och så slumrar den ena efter den andra in – tror vi. Tystnaden breder ut sig över lägerplatsen. Himlen är mörk och ett stilla höstregn börjar falla. Eldvakten går där och pysslar. I öster anar man närheten till staden genom en skiftning över trädtopparna.
En fin upplevelse och vi som inte var med, kan trösta oss med den nyvunna kunskapen om hur vindskyddet kom på plats.