2011 var demonstrationernas år. I Libyen lyckades rebellerna med internationellt militärt stöd döda dikatorn Muammar Gaddafi. I Egypten skedde Hibiskusrevolutionen, som kom att avsätta Hosni Mubarak och införa demokrati – vilket, till mångas stora förvåning, ledde till att ett islamistiskt parti kom till makten.
I dag ser vi ett fullt krig i Syrien, i huvudsak mellan regeringssoldater och rebeller, som inte sällan består av radikala islamister, med starkt stöd av bland annat Saudiarabien. Enligt Sveriges Radio den 29 mars ska även den amerikanska underrättelsetjänsten CIA ha varit med och transporterat vapen till de syriska rebellerna. Enligt Hugh Griffiths, som är expert på illegala vapen vid SIPRI, har grupper som USA bedömer som oönskade – terrorister får man anta – kommit över sådana vapen. Han bedömer även att rebellerna skulle ha varit chanslösa utan vapenleveranserna. En revolution som många verkar ha missat är revolutionen i Bahrain, som har pågått sedan februari 2011 med drygt ett hundratal döda som följd.
Revolutionen, eller kanske snarare de massiva protesterna, är ett uttryck för den shiamuslimska majoritetens uppgivenhet inför de diskriminerande lagar som den styrande sunnimuslimska minoriteten utsätter dem för. Något som bland annat tar sig uttryck i det låga antalet shiamuslimer som har nyckelroller inom polisen, militären och säkerhetsstyrkorna. Det finns naturligtvis vissa som ser kampen som en i huvudsak religiös sådan, men de allra flesta sätter de mänskliga rättigheterna högst.
De rapporter som har kommit från landet har i huvudsak varit ytterst bristfälliga, menar den amerikanska prisbelönta journalisten Amber Lyon, som själv har besökt landet. Hon berättar själv hur svårt det var att där verka som journalist, då de inte fick fotografera vad de ville utan lotsades i stället till trevliga platser. Trots de strikta reglerna kunde hon avslöja hur läget ser ut i landet.
Efter de regimkritiska protesterna dömdes en stor grupp läkare till långa fängelsestraff, eftersom de hade vårdat skadade demonstranter och således hade deltagit i ”illegala folksamlingar”. De anklagades för att ha försökt omkullkasta regimen. Domarna har på senare tid mildrats, även om många fortfarande sitter fängslade.
Bland annat Amnesty har varit kritiska till att regimen använder tårgas och chockgranater i stor skala för att stoppa protesterna, av vilka flera demonstranter har kvävts till döds. Andra berättar om att de har utsatts för tortyr och andra fasansfulla upplevelser, bland annat förmodas giftgas ha sprutats in i bostadsområden för att kuva upproren. Detta med stöd från grannar såsom Saudiarabien, Qatar och Kuwait.
Rimligtvis borde omvärlden markera mot regimens övertramp mot de mänskliga rättigheterna, precis som de gör mot regimen i Syrien.
Intressant nog har USA och det internationella samfundet förhållit sig oerhört försiktiga med att kritisera just Bahrain. Huruvida den amerikanska strategiskt viktiga militärbasen och ländernas vänskapliga band kan ha med saken att göra överlåter jag till läsarna att själva fundera kring.