För ett år sedan besökte jag Skellefteå för att göra ett reportage om Northvolt. Ni vet den gigantiska batterifabriken som Norrköpings kommun ytterst gärna ville locka till sig, men som till slut hamnade i just Skellefteå. Bristen på både byggbar markyta och tillräcklig energitillförsel, nödvändiga förutsättningar, fällde Norrköping i avgörandets stund.
I Skellefteå sprudlade emellertid entusiasmen och framåtandan. Bygget av batterifabriken var igång. En kommun som för inte så länge sedan minskade började nu plötsligt växa så att det knakade i fogarna. Fram till 2025 räknade Northvolt med att anställa 2 500 personer. En siffra som torde bli ännu högre på sikt med alla jobb som är indirekt knutna till Northvolts produktion. Det var svårt att inte ryckas med i den allmänna långdansen.
Samtidigt växer nu en viss oro i Skellefteå. Vi känner igen problemet från vår egen hemmaplan. Samt från 212 av 290 kommuner. Bostadsbristen. Även om den tycks ännu mer akut och omfattande i Skellefteå än i Norrköping. Att ha minst 5 000 nya bostäder inflyttningsklara 2025 förefaller vara ett djärvt mål där uppe i norr. Någon direkt rivstart i nybyggandet har det tydligen heller inte handlat om. Jag läser i utmärkta Norran – det gör jag ofta, om än mest för hockeyns skull – hur de S-märkta kommunalråden Evelina Fahlesson och Lorents Burman uttrycker viss oro i frågan.
"Den stabilt ökande produktionen av bostäder som skett de senaste åren är långt ifrån den markanta ökning som behövs", skriver de i en debattartikel.
Vidare:
"Vi behöver fler aktörer som är med oss i den samhällsomvandling där fler bostäder är absolut grundläggande för att klara tillväxten".
Bygga nytt, bygga till, bygga om och förtäta. Läget går att jämföra. Med eller utan en stor batterifabrik.
Och på tal om att riva och bygga, hör 79-årige Rickard Wåhlin av sig till Staren. En gång i tiden bodde han på Rodgagatan 4. I kvarteren som fått helt ny bebyggelse under senare år. Anledningen till kontakten är en bild som vi publicerade här på sidan häromveckan. Två barn som lekte på en av bakgårdarna på "gamla" Rodgagatan.
– Det är jag och min syster Rita på bilden. Jag kände igen oss direkt. Jag sitter i dörröppningen till vedboden och min syster har till uppgift att se efter mig. Jag bodde där i 23 år och trivdes hur bra som helst. Även om huset var fallfärdigt, berättar Rickard Wåhlin.