Starens hela enmansredaktion gläds naturligtvis åt att det går bra för vårt Dolphins. En älskvärd förening på alla sätt. Men framgångarna väcker samtidigt minnen från förr, då det så att säga var mera spets på profilerna i laget. Därmed inte sagt att de var bättre. Snarare tvärtom.
Den plötsliga vandringen i den lokala basketsportens minneshyllor ger framför allt två förnämliga napp. Två spelare ur sportens andrasorteringen som landade i och snabbt försvann från Norrköping utan att gjort några större intryck. På planen alltså. Utanför planen spelade de i en helt annan, och egen, liga.
Melwin Stewart dök upp från Texas i slutet av 1980-talet med lätt förvirrad uppsyn. Förstod nog aldrig riktigt att han hade lämnat Texas och blev bestört när han inte kunde betala med amerikanska dollar i sin lokala Konsumbutik uppe i Haga. Efter några träningar och någon träningsmatch, fick hela spelartruppen ledigt en helg. Melwin Stewart formulerade blixtsnabbt storslagna planer för ledigheten och bad en av ledarna i klubben om att få låna en bil över helgen.
– Jag tänkte åka hem och hälsa på familjen. Jag tror de saknar mig. Tillbaka på måndag, motiverade han sitt önskemål.
Den långa flygresan, över land och hav och med vissa byten, var som bortglömd och för Melwin Stewart kunde Norrköping lika gärna ha legat behändigt till precis bakom gränsen till grannstaten Oklahoma. Han behövde inte låna bilen utan fick i stället en flygbiljett tillbaka till Texas. Enkelbiljett.
Joe Harge var, några år senare, betydligt mer förslagen och beräknande. Anlände och ville verkligen spela. Hade förmodligen en gång varit riktigt bra. Innan knäskadan. Att hans knä aldrig hade blivit riktigt bra mörkade han effektivt till en början. Ville som sagt spela. Rörde sig helt ok på platt och jämn mark. Trappor var värre och hans problem blev svåra att smyga med när det var bortamatch i Åkeshovshallen i Stockholm.
Omklädningsrummen låg våningen under basketplanen och lagkamraterna gjorde stora ögon när Joe Harge knappt kunde släpa sig upp för trappan för att börja värma upp med traditionella layups. Även han fick en enkelbiljett tillbaka till hemlandet.
En annan profil som Starenredaktören förmodligen är ensam om att minnas är Harold Fryer. Kom på Kenny-och-Frannie-eran och behövde bara en träning på sig för att visa att han inte höll måttet. Sånt glömmer man inte.